Begreppet askungesaga har något gulligt och lyckoskimrande över sig. För många är det till sitt innehåll förknippat med Disneyfabrikens tecknade version från 1950. Berättelsen om flickan av låg, social ställning som blir prinsens gemål, med bistånd av de magiska fåglarna och de där sjungande mössen. En dag slår drömmarna in och värld­en målas i rosenrött. Eller snarare guldfärg som de små skorna som Askungen dansar i på balen.

Men vad säger själva sagan egentligen? Den finns i ett otal versioner världen över, och ingår i bland annat Charles Perraults Gåsmors sagor från 1697 och bröderna Jacob och Wilhelm Grimms första samling med folksagor, Kinder- und Hausmärchen, från 1812.

Att läsa Grimmsagorna i ursprungligt skick är en fascinerande och gastkram­ande upplevelse. Språket är stramt och avskalat, samtidigt som inslagen av våld och övergrepp inte är det minsta censur­erade eller nedtonade. I brödernas version är Askungen en rå, närmast grotesk berättelse. Det är så långt bort från Disney man kan komma.

Min första kontakt med "original-Grimm" kom i början av 1980-talet, genom Helma Sanders-Brahms spelfilm Tyskland, bleka moder. I den centrala scenen, som utspelas i andra världskrigets slutskede någonstans i norra Tyskland, vandrar modern med sin dotter genom en öde skog, samtidigt som hon berättar Grimmsagan Rövarbruden. Sagan är full av chockeffekter och handlar om flickan som ska giftas bort med en okänd man som visar sig höra till ett mördarband. Hon vandrar in i en djup skog och kommer fram till det ödsliga huset där hennes blivande make bor. Nere i källaren blir hon, gömd bakom en tunna, vittne till hur mannen och hans kompanjoner styckar en annan flicka som de sedan äter upp.

Det speciella med filmen var just att det räckte med orden. Det blev värre än den värsta skräckfilm. Det var inte utan att man började fundera kring vad det betyder att barn får höra sådana berättelser. Vad säger det om Tyskland och dess speciella historia? I filmen blev sagan en illustration av naziregimen och dess övergrepp, helt utan bilder. Men den ledde också in i en gotisk nattvärld, där överlagringarna av det vardagliga och det irrationella gjorde berättelsen extremt påtaglig. Träd, skuggor, tegel, moln. Och ondska.

Efter att ha sett Sanders-Brahms film gick jag i princip omedelbart och skaffade en komplett utgåva av de sammanlagt 210 sagor som ingick i den ursprungliga Berättelser för unga och gamla, och slogs av den litterära kraften. ­Precisionen i det rytmiska, betoningen av de repetitiva förloppen, med samma händelser som upprepas ordagrant, skapar en specifik föreställningsvärld där orden om och om igen laddas med magiska innebörder.

Så är det också med Askungen. Hon dansar inte en utan tre gånger på slottet, och det är under den tredje danskvällen som hon tappar en av guldskorna på den stora slottstrappan som prinsen bestrukit med beck.

I sagan har de elaka styvsystrarna vackra, liljevita ansikten men deras hjärtan är fula och svarta. När de ska pröva den tappade skon är deras fötter för stora. Då tar styvmodern fram ­kniven. Den första får tån avhuggen och sedan får hon rida iväg på hästen tillsammans med prinsen. De två vita duvorna, som bär själva förvandlingskraften i sagan, talar om för prinsen att det droppar blod från skon, och då först förstår han att det är fel brud. Samma sak sker med den andra styvsystern, men här skär modern av flickans häl för att skon ska passa, varpå duvorna återigen sjunger om hur det droppar blod från skon.

Både duvorna och styvsystrarna är sedan med vid själva bröllopsceremonin och på väg till kyrkan går systrarna på var sin sida om Askungen. Duvorna hackar ut ett öga på varje syster, och sedan, på väg ut ur kyrkan, hackas de andra ut. Systrarna straffas med blindhet, "för att de är så onda och falska".

Det finns ett avstånd här, värt att fundera över, inte bara till Disneyfantasierna och de undersköna prinsessdrömmarna, utan också till vad som i våra dagar anses lämpligt att förmedla till barn. Hur många har fått mardrömmar av de där starka och våldsamma bilderna? Vad betyder censurerandet av det groteska, det grymma?

Askungen i bröderna Grimms version kommer ur annan värld, ur ett annat sätt att berätta. Under samma tid som sagorna ges ut formulerar författaren ETA Hoffmann romantikens intresse för människans nattsidor, och Franz Schubert fångar liknande stämningar i sina lieder om dubbelgångaren, Der Doppelgänger, och Älvkungen, Erlkönig. Det ena hör ihop med den andra - Grimm, Hoffmann, Schubert - och i detta gemensamma mentala rum, som bland annat Freud intresserade sig starkt för, väcks drömmarnas andar till liv.

I vår tid återkommer detta berättande i såväl splatterfilmernas chockeffekter som i black metalmusikens undergångsstämningar. Men nog är det fascinerande att denna horror-känsla inte ansågs olämplig för barn på 1800-talet?