Sorgliga dagar har präglat den här övergången från ett år till ett annat. Sorgen härstammar från händelserna i Gaza, som belyser mänsklighetens allra minst hedersamma sidor. Här exponeras den mänskliga rasens skräck i all sin nakenhet.
Skräcken hos dem som framställer sig som offer av helt oacceptabla skäl.
Skräcken hos dem som drar ut i ett abstrakt, elektroniskt krig för att skydda sig själva mot skulden för den död de orsakar.
Skräcken i detta krig som, hur precist det än är i att söka sina mål, aldrig lyckas undvika att döda barn och oskyldiga.
Skräcken hos Hamas som har mångfaldigat sina provokationer när de avbrutit vapenvilan genom att avfyra sina värdelösa, pyttesmå men irriterande missiler och som misslyckats med att förbereda sig för det fasansfulla svar de visste skulle komma. Samma dag som den israeliska attacken gick av stapeln firade en Hamasdriven polisskola avslutningen för 150 elever och erbjöd så fienden en mycket rymlig måltavla. 60 av dem dödades i flyganfallet.
Skräcken hos Israel som använder förekomsten av dessa ynkliga palestinska raketattacker för att verkställa sitt besinningslösa straff i en övertro på spetsteknologi och förgöra en fiende som använder arkaiska metoder. Jag väljer medvetet ord som ynkliga, arkaiska, pyttesmå och irriterande, eftersom en titt på statistiken är nog för att se att dessa ord är helt berättigade. De tusentals missiler som Hamas har avfyrat mot Israel de senaste åren har bara dödat ett dussin människor och skadat ytterligare några dussin.
Jag är själv förgiftad av skräck i det att jag använder argument som grundas i denna makabra räkning av döda kroppar.
Skräcken i Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs resonemang, han som fördömer Egypten för att inte lämna passagen vid Rafah öppen trots att det skulle göra Sinai till ett palestinskt flyktingläger och vidga slagfältet ännu mer.
Skräcken hos samma Nasrallah i hans uppmaningar till Hamaskrigarna att döda största möjliga antal av de israeliska soldaterna och därmed vinna ännu en ”helig seger”, en seger lika falsk som hans egen i det krig som härjade i Libanon sommaren 2006 och som han också kallade heligt.
Skräcken i Egypten som åberopade lagrummet för att dölja apatin: den internationella överenskommelsen innebär att människor bara får passera gränsen vid Rafah om den kontrolleras av den palestinska myndigheten tillsammans med EU, samt med Israels medgivande. Men efter sin statskupp jagade Hamas ut den palestinska myndigheten från Gaza och fick EU att dra tillbaka sina representanter.
Skräcken hos vissa arabstater – Egypten, Saudiarabien och Förenade arabemiraten – som omöjliggör för alla andra att skicka läkarlag till Rafah, eftersom de delar upp de skadade mellan sig själva för att gottgöra sin impotens och lätta sina samveten till en mycket liten kostnad.
Skräcken i den skandalösa fatwa utlyst av de självutnämnda lagmän som berövade den egyptiska officer som dödades av palestinska kulor vid Rafah statusen som martyr.
Skräcken i det sätt som Egypten hedrar sitt skändade offer genom att klä hans kvarlevor i martyrens heliga paltor.
Skräcken i den baklängesriktade debatten om begreppet
shahid, om martyrskapet. Hela den arabiska och islamska världen deltar i den diskussionen, medan dessa i verkligheten är döda eller sårade offer för kriget. De är inte några guds- utan människooffer, offer för sina mediokra och inkompetenta ledare vilka är okunniga om de mest grundläggande praktiker för krig och politik.
Skräcken som göds av de arabiska tv-bolagen (särskilt al-Jazira) som självbelåtet zoomar in blodiga och vanställda ansikten, förvridna av smärta eller död. Dessa bilder staplas på varann enligt en morbid redigeringslogik som anpassats för att hetsa upp den arabiska opinionen, som är otröstlig i sin identifikation med palestinierna.
Med en dylik sentimentalitet undviker man den politiska och strategiska analys som skulle visa att många problem härstammar från Hamas, från dess statskupp, dess mix av religion och politik, dess vilja att framställa sig som ett utnyttjat offer. Det blir en ofrivillig dramatisering av militär och politisk inkompetens och av hänsynslösheten i hur man exponerar sina trupper och människor för döden. Hamas använder martyrkulten för att legitimera det här slagets död, låta den gälla för någon sorts seger. På så vis skyms horisonten för en politisk modernitet som grundas på samarbete och eftergifter som underlättar medling, för att inte tala om försoning.
Skräcken i martyrskapet illustrerades allra sorgligast av Hamasledaren Nizar Rayyans beslut att stanna hemma med sina fyra fruar och elva barn trots att han visste att hans hus stod på den israeliska försvarsmaktens lista med mål att attackera.
Ändå bestämde han sig för att utsätta sig och sin familj för kollektivt martyrskap. Hans hus sprängdes i luften av den sortens fasansfulla missil som efter att ha flugit horisontalt svänger i rät vinkel och begraver sig själv i upp till nio meters djup i marken där den exploderar och pulvriserar allting omkring sig.
Skräcken hos Mahmud az-Zahar, en av Hamas militära ledare, som utlovade ”seger” i gatustriderna på markoffensivens tredje dag. Denna seger som med hans ord ”kommer med Guds tillåtelse” (bi-izhni’llah), kommer inte alls eftersom den Gud han åkallar inte låter sig lockas. Han kommer inte att vara närvarande, precis som han inte närvarade vid alla de stora katastrofer som förvirrade dem som trodde att han skulle göra det, oavsett religion.
De borde veta att en sådan Gud aldrig gör något mer än vad människor gör. Han kommer att lysa med sin frånvaro, så att de som dyrkar honom kan mäta sig själva mot de prövningar och tvivel som de underkastas genom intensiteten i sin tro.
Skräcken i den teknologikult som motsvarar martyrkulten, illustrerad av Tzipi Livnis nöjda leende bredvid sin kollega Bernard Kouchner och president Sarkozy i Elyséepalatset, ett toppolitikens leende i samma stund som kvinnor och barn dör av högprecisionsbomber. Tzipi Livni slog fast att Israel inte behövde acceptera den ”humanitära vapenvila” som hennes värdar föreslog.
Ännu en sorts skräck tynger Tzipi Livni, som under den egna arméns markoffensiv förklarade att det är omöjligt att undvika civila offer eftersom Hamas fotsoldater rör sig fritt bland folket.
All denna skräck adderas till skräcken hos det Hamas som tar människor som gisslan genom att – med hänvisning till jihad eller ”heligt krig” – använda dem som ”mänskliga sköldar”.
Skräcken som den israeliska pressen inget gör för att lindra när de i förväg kritiserar ineffektiviteten i detta krig och jämför det med Libanons krig mot Hizbollah.
Vissa kolumnister tror att det här kriget inte kommer att uppfylla sitt syfte: att om inte försvaga så i alla fall diskreditera Hamas. Det är sant att det skulle behövas ett annat slags krig för att besegra Hamas, ett krig om idéer och med ideologisk konfrontation som – tyvärr! – knappt har startat och är långt från att kunna vinnas.
Skräcken i hur Tjeckien i EU:s namn underströk Israels rätt att försvara sig och sålunda befriade dess ledare från anklagelserna om krigsbrott. Vad ska man då säga om 256 barn bland de 850 döda efter två veckors strider?
Ytterligare skräck kan häftas vid president Bush, som håller med om att Israel har rätt att ”skydda sig själv” och därmed friar landet från alla misstankar.
Dessa händelser uppdaterar det skrik som Joseph Conrad lägger i munnen på sin romanperson Kurtz och som avslutar
Mörkrets hjärta: ”Skräcken! Skräcken!” Sannerligen, vad människor i de koloniala imperierna under globaliseringen från slutet av 1800-talet till 2000-talets första decennium har gemensamt är först och främst skräck.
Dessa uttryck för skräck är pornografiska. De kröner Thanatos, avsätter Eros och sätter dödens princip före kärleken till livet. De håller tillbaka den försakelse och försiktighet som gör civilisationen till vad den är och skyndar fram det destruktiva, instinktiva barbari som, eftersom det ger våldet företräde, sprider död och förvandlar befolkade områden till ruiner och kyrkogårdar.
Abdelwahab Meddeb
kulturen@expressen.se
Abdelwahab Meddeb är fransk författare av tunisiskt ursprung. Hans senaste bok är
Sortir de la malédiction. L'islam entre civilisation et barbarie (2008).
Översättning från engelska: Nina Lekander.
