En sak slår mig genast när jag hör om dödsskjutningarna i Colorado: än en gång är offren unga människor. Unga männi­skor i samma ålder som gärningsmannen. Så var det i Jokela i Finland 2007 och så var det i Kauhajoki ett år senare. Och så var det i Utøya för exakt ett år sedan.

Det är svårt att inte tolka gärningarna som hämndaktioner, mot komp­isar som svikit eller aldrig brytt sig, mot en värld som inte ser.

För bara två månader sedan låg en ensam 18-åring på taket i Hyvinge, norr om Helsingfors, och sköt på nattklubbsgäster på andra sidan gatan. Två av dem som dog var skolkompisar. Ett par timmar tidigare hade gärningsmannen suttit på krogen med sina vänner, och något hade fått honom att gå hem, bryta upp sin pappas vapenskåp, och klättra upp på ett hustak.

Det sista han gjorde innan han började skjuta var att uppdatera Facebook: "Det var skoj, kamrater".

I Finland har vi inget enkelt och begripligt narrativ kring de här händelserna, ingen default-förklaring som vi kan greppa efter när det ofattbara händer. En ung man skjuter okända människor. En familjefar mördar sin familj och till slut sig själv. Hur ska man förklara sådant med färdiga modeller? Ska man ta till nation­ella stereotyper om att finländare är inbundna, att vi tiger om svåra saker och inte kan hantera våra känslor?

Ja, så kan man naturligtvis resonera. Å andra sidan är fenomenen inte finländska vilket Coloradodådet så tragiskt bevisar.

Återstår hårda fakta. Som vapenlagar: Jokelamördaren Pekka-Eric Auvinen betalade 40 euro för en timslång lektion på en skytteklubb, vilket räckte för att han kunde kvittera ut en vapenlicens.

Hyvingemördaren beundrade prickskytten Simo Häyhä, som fick smeknamnet Vita döden under Vinterkriget 1939-40. Den misstänkta 24-åringen i Colorado öppnade eld i en biograf på premiären av sommarens stora blockbusterfilm.

Många vill gärna fläta ihop gärningen med den populär­kultur som gärningsmannen sannolikt vuxit upp med. Vissa har nog - precis som jag - sett om Christopher Nolans två tidigare Batmanfilmer inför ons­dagens premiär. I den förra filmen, The dark knight, beskrivs Jokern som en samvetslös anarkist helt utan motiv, en person som "bara vill se världen brinna".

Det känns inte som en bra beskrivning av de unga män som öppnat eld i Finland och USA. För ju mer vi läser om dem desto tydligare framstår det att gärningarna handlat om uppmärksamhet och den brist på uppmärksamhet som de upplevt i livet.

Den stora dagstidningen Helsingin Sanomat publicerade ett ambitiöst grävjobb om Jokelamördaren Pekka-Eric Auvinen några år efter händelsen. Man hade följt Auvinens liv på internet, dag för dag, under hösten som ledde fram till massakern.

På nätet var Auvinen en egotrippad skrytmåns som tyckte att mänskligheten var överskattad. Ett tag hade han en engagerad relation över nätet med en 26-årig brittisk hemmafru. En stor del av tiden satt han framför ett diskussionsforum där man hyllade Columbinemördarna Eric Harris och Dylan Klebold.

Precis som skolmördare före honom och som Breivik efter honom var han noga med att lämna efter sig en manual för hur hans gärningar skulle tolkas. Och är det inte det helt normalt? Vi uppmanas alla att vara aktiva på nätet, marknadsföra oss via sociala medier, boosta våra individuella varumärken.

Visst finns det machodrag i det finländska samhället som är mindre sympatiska. Och framför allt bör man fråga sig vad som kunde ha förhindrats med mer resurser på skolpsykologer och ungdomsarbete.

Men problemet är inte nation­ellt. Som Carsten Jensen skrev om Breivik i DN häromdagen: "Nej, Breivik är inte nationalist utan inter­nation­alist. Han hör inte hemma i Norge. Han är en hemlös i den cyberrymd som befinner sig på en gång överallt och ingenstans".

Därmed inte sagt att pro­blem­et handlar om internet. Utan om den stora svårigheten att röra sig mellan en gränslös fantasivärld och den verkliga världens krav på framgång.