Efter News of the World-skandalen ropas det på strängare regler för vad pressen får skriva om.
Kenan Malik varnar för att det första offret för reglerna blir den maktgranskande journalistiken.
I 30 år har Rupert Murdoch varit både den mest hatade och den mest fruktade mediemogulen i Storbritannien. Han kanske fortfarande är den mest hatade. Men fruktan har plötsligt ebbat ut. Ända sedan det avslöjades att journalister på News of the World, ägd av Murdochs News International, hade hackat röstmeddelanden inte bara i politikers och kändisars mobiler utan också i den mördade tonåringen Milly Dowlers, har Murdoch befunnit sig på defensiven som aldrig förr.
Skandalen som skakade News International i grunden tycks över en natt ha förändrat Storbritanniens politiska och mediala landskap. Murdoch tvingades lägga ner News of the World, den mest sålda tidningen i landet, och ge upp sina planer på att ta hela kontrollen över BSkyB, hans lukrativa satellit- tv-företag. Politiker som för bara några veckor sedan desperat fjäskade för Murdoch för att vinna hans ynnest, står nu i kö för att skenheligt fördöma hans oetiska metoder.
Inte bara politiker utan också polisen har varit i maskopi med News International. Ett helt gäng av höga polisbefäl tvingades paradera inför ett parlamentsutskott i veckan för att förödmjukas i live-tv på grund av korruption och inkompetens.
Man kan inte annat än tjäna skadeglädje över Murdochs imploderande medieimperium. Men hur mycket vi än avskyr hans person, affärsmetoder och pressetik, måste vi likafullt ta oss i akt för många förslag hur saker och ting nu ska rättas till.
Det råder en växande konsensus om att problemen ligger i Murdochs exempellösa maktställning och skrupelfria journalistik, och att lösningen ligger i att lägga tyglar på pressen i form av strängare regler och fler restriktioner för vad journalister ska få skriva om eller gräva i. "Det är viktigt att en fri press kan berätta sanningen för makten", hävdade premiärminister David Cameron. "Det är lika viktigt att makthavare kan berätta sanningen för pressen."
Murdochs kontroll över betydande segment inom press- och etermedieindustrin har förvisso gett honom stort inflytande. Men vi får inte överdriva hans makt. Murdochs främsta tillgång var inte lönsamheten i hans bolag, inte heller hans skrupulösa metoder, utan politikernas feghet och isolering. Liksom människor de senaste 30 åren har blivit allt mer ointresserade av politik, har politikerna å sin sida alltmer distanserat sig från sina väljare. För att desperat ge sken av att de visste vad folk tänkte och kände, köpte de myten att tabloiderna hade särskild kontakt med massorna, och att massorna blint gick dit tabloiderna pekade.
På så sätt skapades den incestuösa relation mellan medier, politiker och polis som har rått de senaste två decennierna. Politiker och tidningskungar har förstås alltid sökt varandras sällskap. Men villkoren för den relationen har förändrats. Förr talade den politiska klassen från en styrkeposition. Dess sociala auktoritet var obestridd och den hyste oändligt självförtroende för sin förmåga att regera. Pressen - och polisen - lydde dess befallningar. I dag är den politiska klassen långt svagare, dess auktoritet är ifrågasatt, dess självförtroende eroderat, dess idéer bankrutta. Det är därför en figur som Murdoch har kunnat få ett sådant inflytande.
Det var det incestuösa förhållandet mellan politiker, polis och press som tillät News of the World och andra Murdochalster att obehindrat fort- sätta sina skändliga aktiviteter. Det är också det förhållandet som gör att vi måste dra åt oss öronen inför kraven på ett strängare regelverk för pressen. Ett sådant regelverk skulle bara stärka den politiska klassen och skydda den från granskning.
Skulle ett strängare regelverk verkligen ha hindrat News of the Worlds skandalösa aktiviteter? Föga troligt. Journalisterna och cheferna på News International höll på med en kriminell verksamhet som just samma personer blundade för som vi nu förväntas ge förtroende att både lägga fram och tillämpa nya lagar och regler. Men det var inte tack vare politiker eller regelskapare eller polisen som skandalen avslöjades utan trots dem. Det var god undersökande journalistik, i synnerhet av Guardians Nick Davies som fick Murdoch på fall. Och det är den sortens journalistik som mest är i riskzonen för de föreslagna motåtgärderna mot Murdochskandalen.
Det är högst sannolikt att nya lagar till skydd för privatlivet, som vi exempelvis kan se i Frankrike, snöper mediernas möjligheter att hålla tummen i ögat på makthavarna. Paul Tweed, en av Storbritanniens ledande medieadvokater, har använt Murdochskandalen som argument mot en reformering av förtalslagarna, vilka länge har utnyttjats av rika människor världen över för att hindra insyn i deras affärer. Han har till och med krävt nya lagar för att tvinga journalister att avslöja sina källor - lagar som effektivt skulle tillintetgöra varje form av undersökande journalistik.
Det kanske mest oroande är David Camerons uttalande att det skulle råda någon sorts jämvikt mellan en fri press som berättar sanningen för makten och "makthavare som berättar sanningen för pressen". Att säga sanningen till makten är ett sätt att hålla tummen i ögat på makthavarna. Men när makthavarna börjar "berätta sanningen för pressen", kan det bara betyda att bruka makt för att begränsa vår tillgång till sanningen. När vi rengör Rupert Murdochs stall får vi akta oss så att vi inte själva hamnar i gödsel- rännan.
Kenan Malik. Brittisk-indisk författare och debattör. Hans senaste bok, Från fatwa till jihad, kom ut på svenska hösten 2009.
Översättning: Nils Schwartz.
