Jag blir så glad när jag läser att Sverigedemokraterna anser sig ha skådat ljuset likt lille Skorpan (SD kallar honom mera formellt Karl) i Bröderna Lejonhjärta.
Jag skrev om boken i GT när den kom ut hösten 1973 och avslutade recensionen så här: ”Man sugs in i handlingen från första kapitlet och sitter sedan obönhörligt fängslad tills alltsammans är över. Eller är det inte det? Slutet på sagan om Bröderna Lejonhjärta antyder något annat: en andra död och ett andra uppvaknande, denna gång i en värld utan grymhet, en lekande, dansande lyckovärld. Denna dubbla själavandringstanke har fått en del recensenter att tänka på skärselden och paradiset i Dantes Gudomliga komedi.
Jag fick en annan idé. Tänk om vännen Skorpan inte alls dog i kapitel tre! Tänk om Nangijala är vad det ser ut som, en skön och grym dröm – och tänk om bokens slutord innebär den död, som vi trodde inträffade långt tidigare.
Det skulle göra slutet ännu mer hisnande skönt, samtidigt som vi slog ifrån oss tanken på det ena dödsriket efter det andra. Jag tror nästan jag bestämmer mig för att läsa sagan på det viset.”

Efter någon vecka fick jag ett brev från Astrid Lindgren, där hon tackade för recensionen och bekräftade att det var precis så hon hade menat ”men säg det inte för nån, för jag vill inte att någon enda unge ska behöva avstå från att uppfatta en saga som en saga där allt kan hända.”
Skorpan dör först i slutet och ”några metafysiska spekulationer och själavandringsteorier är det sannerligen inte fråga om, inte ens att Skorpan ’ser ljuset’ när han dör är något metafysiskt, det är ett medicinskt fenomen, har det sagts mig, något som har med blodtrycket att göra, när det sjunker häftigt då man dör.”
Har Sverigedemokraterna skådat samma ljus som Skorpan är således slutet nära för dem, vilket låter alldeles utomordentligt.
Lova att inte berätta det där om Nangilima och Nangijala för någon enda unge!

Bo Lundin
kulturen@expressen.se