Vad betyder socioekonomisk bakgrund i utbildningssammanhang?
I dagens debatt om utbildningsfrågor handlar diskussionen inte bara om kunskaper, elever och lärare. Personer med mer intresse för politik än utbildning vill få debatten att handla om jämlikhet och socioekonomisk nivå i stället för just om kunskaper, elever och lärare.
För att börja med jämlikhetsbegreppet så kan det i utbildningssammanhang användas om att ge alla samma tillträde till utbildning. Sverige är ett av de länder i världen som har längst tradition när det gäller folkbildning och allmän läskunnighet och som har haft obligatorisk skola speciellt länge. Skoltiden har sedan förlängts, skolmat och skolskjutsar erbjuds, och eleverna får först barnbidrag och sedan studiebidrag. Till och med i grundskolan är utbildningen som bekant både gratis och obligatorisk och på gymnasienivå fortfarande gratis men inte obligatorisk.
En annan användning av ordet jämlikhet är att tala om likhet i resultat, och där finns det två motsatta synsätt. Personer influerade av marxismen menar att det mänskliga livet på ett avgörande sätt bestäms av materiella faktorer. Förr talades det om överklass och medelklass men numera används uttrycket socioekonomisk nivå för att säga att elever från en god socioekonomisk nivå skulle nå goda resultat nästan automatiskt och de andra skulle få dåliga resultat nästan lika automatiskt. Människans liv skulle vara förutbestämt, inte av gudomliga krafter utan av ekonomiska och sociala förhållanden. Ett helt annat synsätt är att säga att människor inte är förutbestämda att bli på ett visst sätt, att människor har en fri vilja och att vilja kombinerad med ansträngning har stor betydelse exempelvis för hur det går för en elev i skolan. I synnerhet i en skola där alla möjligheter erbjuds är viljan att lära sig och ansträngningen avgörande.
De berömda internationella PISA-jämförelserna gäller 15-åringar och undersöker läsförståelse, matematik och naturvetenskap. De senaste PISA-resultaten publicerades i december 2010 och där kommer de östasiatiska länderna överst med Finland som främsta europeiska land. PISA-forskarna är starkt intresserade av debatten om socioekonomisk nivå hos eleverna, och deras slutsats är att de många elever i Kina, Korea, Japan, Hongkong, Taiwan och Singapore som nått toppresultat inte gjort detta på grund av att deras föräldrar har hög utbildning eller hög inkomst utan därför att eleverna vill lyckas, har arbetat mycket och fått adekvat undervisning.
Analyser av Finlands framgångar pekar också på kombinationen av goda lärare och elevansträngning. Den finska skolan är dessutom berömd för sin stödundervisning, och denna kan räknas in under goda lärarinsatser och elevansträngning eftersom de eleverna också måste arbeta. Beträffande Finland sägs särskilt att det är läsförmågan som är väsentlig och att läsförmågan är viktigare än familjens socioekonomiska nivå. Med andra ord blir inte en elev framgångsrik i skolan på grund av sin familj och inte heller misslyckas en elev i skolan på grund av sin familj.
Familjen kan vara till hjälp eller inte, men ansträngningen måste eleven själv göra. En elev med högutbildade föräldrar som inte läser böcker kommer inte att få lika bra resultat som en bokälskande elev vars föräldrar inte är högutbildade.
I den berömda McKinsey-rapporten som kom för något år sedan slår utredarna fast att det väsentliga för skolframgång inte i första hand är ett lands investering i utbildning utan att det erbjuder intelligenta lärare som undervisar på ett effektivt sätt. Rapporten säger vidare att det mest jämlika är att locka intelligenta personer att bli lärare, att se till att de utvecklar en effektiv undervisningsstil och sedan låta så många elever som möjligt dra nytta av den goda undervisningen.
Många barn från familjer med utbildning är intresserade av studier och får bra resultat, men de får inte bra resultat därför att föräldrarna tidigare studerat utan därför att barnen utvecklat sitt språk, sina kunskaper, sitt tänkande och sin förmåga att koncentrera sig på en uppgift, det vill säga samma saker som goda lärare kan lära sina elever. Vill man hjälpa alla elever kan man därför bara göra som McKinsey-rapporten föreslår, nämligen se till att alla elever får bra lärare och att undervisningen är effektiv. Rapporten kunde ha lagt till att skolan måste ha rätt att upprätthålla en lugn och ordnad miljö så att inlärningen inte störs. Inlärningen uteblir förstås om eleverna inte använder skoltiden till att studera. I den situationen lär sig alla mindre, men de elever som har en högre kulturell nivå i sitt hem får ett något bättre resultat. Den som hävdar att elevens socioekonomiska situation är avgörande bör också deklarera att han eller hon inte vill ställa krav på att eleverna ska anstränga sig och inte på att skolor ska kunna upprätthålla en lugn studiemiljö.
Det är egendomligt att den här saken diskuteras i Sverige eftersom vi har ett inhemskt exempel på att elever utan utbildningstradition i hemmet kan bli framgångsrika när det gäller utbildning om de anstränger sig och har tillgång till adekvat undervisning, nämligen 40-talisterna. Om en elev vore förutbestämd till ett visst studieresultat, skulle ju "klassresan" vara logiskt omöjlig.
Inger Enkvist
kulturen@expressen.se
Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet och författare till ett flertal böcker om utbildning bland annat
Feltänkt och
Uppfostran och utbildning.
