Varför låste Fritzl källardörren? Varför sköt barnflickan Alexandra Fossmo?
Ställda inför den mörkaste kontinenten, de oerhörda handlingar som vissa vill kalla ondska, verkar inte våra analysmodeller räcka till.
När den omstridda sociologiprofessorn Eva Lundgren åkte till Kumla för att träffa den fängslade Helge Fossmo hade hon sina radikalfeministiska verktyg slipade i ryggsäcken. Hon skulle studera hur patriarken Fossmo började identifiera sig med Gud, och genom ömsom våld, ömsom värme, kunde skaffa sig makt över omgivningens kvinnor. Kanske skulle vi sedan kunna förstå hur det fasansfulla kunde ske.
Men i årets andra nummer av tidskriften Arena hävdade sociologidoktoranden Klas Gustavs-son att mötet med Fossmo och byns märkliga tankesystem – Lundgrens bok heter Knutbykoden – får henne att överge sin grundanalys. Enligt Gustavsson lyckas Fossmo manipulera Eva Lundgren att dumpa könsmakts-perspektivet och i stället inleda en privatspanarverksamhet å den dömdes vägnar.

I Lars von Triers kultur-slasher Antichrist möter vi en annan feministisk forskare som bytt analys efter möten med människans mörker.
Charlotte Gainsbourg är kvinnohistoriker som i bästa Eva Lundgren-stil doktorerar på mäns historiska våld mot kvinnor.
 Mest intresserad är hon av medeltida häxjakter. Hennes man, spelad av Willem Dafoe, är terapeut. Filmen rivstartar med att paret ligger med var-andra till Händel i svartvit ultrarapid, samtidigt som deras son änglalikt men handlöst ramlar ut genom lägenhetsfönstret. Sonens död leder till att Gainsbourg faller in i en djup depression, varpå Dafoe, kritisk mot läkarnas medicinering, bestämmer sig för att själv behandla hennes skuld och ångest med den kognitiva beteendeterapi som är hans specialitet.
Han jobbar manligt intellektuellt och metodiskt och lyckas spåra hennes rädsla till något som hände förra sommaren i parets gemensamma skogsstuga – som heter Eden.
Hon åkte dit för att slutföra avhandlingen i lugn och ro eftersom hennes man tyckte att texten verkade ”svamlig”. Men där ute i den avsides stugan, omgiven av dels forskningsprojektets våldsamma medeltida bilder av häxbränningar och kvinnomord, dels av naturens varslande omburksrassel och hotfullt smattrande ekollonregn, hände något.
I stället för en kritisk granskning av medeltida kvinnohat slukas hon upp av den misogyna mytbildning hon arbetar med. Naturen, eller ”satans kyrka” som hon benämner den, driver henne till galenskap. Hennes forskningsanteckningar förfaller till otydligt kladd och skogstokig börjar hon hänsynslöst plåga sin omgivning.
Hennes nya analys: Eftersom naturen är ond, och kvinnans kropp styrs av naturen, är kvinnan följaktligen ond. Det var alltså inte patriarkatet, det var häxornas eget fel.

Det är en magstark teori, och trots att den kommer från en kvinna som lämnat sin akademiska skärpa och sedan länge passerat gränsen till nervsammanbrott är det inte obegripligt att många blivit upprörda – efter premiären i Cannes blev von Trier hårt ansatt av vredgade filmkritiker. Trogen sin provokativa PR-persona svarade han att han är världens bästa regissör och att alla kvinnor är häxor.
Även i övrigt är filmen fullproppad med kvinnofientligt tankegods.
Det är mannen som tanke och kvinnan som kropp, det är kvinnans farliga sexualitet, det är som om hela empirin från Gainsbourgs avhandling har mixats in i filmens ibland ymnigt sprutande blodomlopp.
Är därmed filmen misogyn? Är den dålig? Antichrist är en förtrollande vacker, men framför allt förvirrande film. Dafoes rationellt systematiska beteendeterapi förmår varken förklara eller påverka filmens djupt freudianska verklighet, där naturen blåser bort Gainsbourgs feministiska överjag och ger detets mörka drifter fritt spelrum. På samma sätt är det svårt för filmtittaren att hitta en säker utsiktsplats att se på Antichrist ifrån. Känslobaserade fördömanden har förvisso inte saknats, men där det har skrivits hundratals artiklar som metodiskt pekar ut de antifeministiska fundamenten i von Trier-filmer som Breaking the waves och Dogville, tycks ingen teori riktigt kunna infånga konflikterna i den koncentrerat mörka materia som Antichrist är.
Det är tacksamt att i stället citera filmens talande rävlik: chaos reigns.
Alla misslyckas alltså med att tolka. Gainsbourg kan inte förklara häxbränningarnas ondska, Dafoe kan inte förklara Gainsbourgs plötsliga ondska, och åskådaren får svårt att förklara Antichrist, försvagad efter att ha bombarderats med trubbigt våld och klitorisklipp.
”Freud är död”, sägs det med en blinkning i Antichrist. Sant förvisso, men med samtidens avförtrollade angreppssätt famlar vi i försöken att förstå det fasansfulla mörkret i Knutby och i Eden.

Eva Lundgren skriver i Knutbykoden att när man pratar om ondska och Guds vilja är det lätt att ord glider över till handling. I Knutby initierades våldet via sms från Gud, i Antichrist av naturens egen röst. Jag vet inte vilket som är mest svårbegripligt.

Jonas Holmberg
kulturen@expressen.se

Fotnot: Antichrist har svensk premiär i morgon.