Det finns två retoriska grepp som ingen rättshaverist kan undvara. Påståendet att man uttrycker en kontroversiell, gärna direkt undertryckt åsikt, och anspråket på att vara talesman för ett stort, stumt kollektiv. "Så här får man inte säga i det här jävla landet. Och det är jag fanemej inte ensam om att tycka."
Skilsmässa är det mest givande ämne som finns. Existentiell kris, historisk mätare på samhällets uppfattning om familj och relationer mellan könen: en situation där det djupast personliga nästan med nödvändighet blir allmängiltigt. Men ett säkert sätt att fuska bort ämnet är att ta sig an det som man gör i antologin Happy happy. Här behandlas det - som framgår av titeln - med en propagandistisk premiss som gör att alla dess smärtsamma och ångestfyllda sidor måste bagatelliseras, avhandlas i schematiska ordalag eller åtminstone fogas in i en dramatisk struktur som undantagslöst kulminerar i lycklig befrielse.
De nyskilda författarna, i synnerhet redaktören Maria Sveland, ser sig omgivna av en moraliserande omvärld som förnekar dem rätten till lycka och befrielse. Det är "tabu" i det här jävla landet att påstå att skilsmässor kan sluta lyckligt och happy-happy-end-dramaturgin blir därför närmast en moralisk plikt. Att alla parförhållanden är olyckliga är ett axiom, någon eventuell egen del i den urartade relationen behöver därför inte beröras, tvärtom kan vår hjältinna berömma sig av att ha gjort det andra inte vågar.
Belöningen låter heller inte vänta på sig. Hjältinnan gråter lite grann, men lär sig strax spela gitarr, njuter sin nyvunna frihet med sina fantastiska, stödjande väninnor, samt "träffar en massa underbara älskare". Allt detta förmedlat på en flamsig prosa som helt enkelt inte klarar av att bära ett så tungt ämne. (Maria Sveland: "Paniken dansade i min bröstkorg som en schlagerfestival på speed").
Maria Sveland
Jag kan berätta att detta är ett ämne som engagerar mig. Skilsmässorna går genom min familj som ett dovt, bärande tema, från det att min farfar lämnade min farmor med fyra barn på ett femtiotal där skilsmässor verkligen var tabu, tills min morfar lämnade min mormor efter ett långt äktenskap och en hel medelålders barnaskara plötsligt började kivas om vem som hade "rätt" och "fel".
Var finns den enkla formel som talar om varför de inblandade agerade som de gjorde, hur de själva och deras barn påverkades av det som hände? Själv växte jag upp i skuggan av en olycklig skilsmässa - i den bitterhet, de skuldkänslor, den livsskräck som blir resultatet. Det enda mål jag hade när jag själv fick barn var att aldrig någonsin utsätta dem för en skilsmässa; naturligtvis blev det ändå det som hände. Att försöka dra lärdom av min egen uppväxt, att försöka arbeta mig igenom denna helvetiska upplevelse utan att den drabbade mina barn, det är det svåraste och viktigaste jag någonsin har gjort.
Lyckades jag? Det är inte min sak att säga. Det är barnen som en gång ska avgöra den saken. Men att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt.
Katarina Wennstam. Foto: Mikael Sjöberg
Så, vill jag genast lägga till, är det inte hela tiden. Framför allt Helena von Zweibergks text om sig och sin son är stark, mogen, förmedlar den egna plågsamma erfarenheten utan att bortförklara, förenkla eller bli defensiv. Men det kan inte skingra känslan av internt peppmöte, av ett slags omvänd möhippa där de nyskilda väninnorna kolkar vin och försöker övertyga varandra om hur lyckliga, lyckliga de är. Jag tänker som den gamla äktenskapsbryterskan, att damerna bedyrar för mycket.