Det uppmålade hotet från muslimer saknar alla rimliga proportioner. Nils Schwartz läser Mattias Gardells bok om den växande islamofobin i Europa.
Det bor omkring 400000 muslimer i Sverige, motsvarande 4,3 procent av landets befolkning. Av dessa är högst en fjärdedel praktiserande muslimer i den meningen att de regelbundet besöker moskén. Det är cirka en procent av Sveriges invånare.
Hur många av denna procent som är militanta fundamentalister ”vet” bara Säpo, men inget tyder på att det skulle röra sig om fler än 100. Lika många som bär burka i Sverige.
Denna promillestora minoritet – långt mindre våldsam än de flertaligare fotbollshuliganerna – utmålas som det stora hotet mot det svenska samhället, av alltifrån Sverigedemokrater till Folkpartiet och tidskriften Axess. De 399 800 vanliga muslimerna utan burka och bombfantasier får betala priset.
Det viktiga med Mattias Gardells bok Islamofobi – ur vilken jag hämtat en del av siffrorna ovan – är att den ger detta ”allvarliga samhällsproblem” dess rätta proportioner. Man behöver inte hålla med Gardell i alla stycken, lika lite som man behöver hålla med Andreas Malm i hans bok Hatet mot muslimer för att ändå ta till sig den rena sakinformationen.
Malms bok kom i fjol och dess mätbara effekt på den svenska opinionen är att vi nu för första gången har fått ett islamofobiskt parti i riksdagen. Det skriver jag inte för att raljera, utan tvärtom för att bekräfta att Malm låg rätt i tiden när han sände ut sin omfångsrika varningsskrift. Gardell kommer snarare lite på efterkälken, men hans bok har med sina 309 sidor i normalstil i gengäld bättre förutsättningar att verkligen bli läst än Malms utläggningar över 747 finstilta sidor.
Gardell går igenom det ena ”problemområdet” efter det andra och kan i samtliga fall visa att om det över huvud taget finns något fog för den påstådda ”hotbilden” så är det så minimalt att vi inte ens skulle ha lagt märke till det utan alarmisternas hjälp. Segregation existerar förstås, men den går inte att härleda ur Koranen. Motsättningarna i vissa förorter är sociala, inte religiösa.
Jag har viss förståelse för att Gardell – liksom Malm – går så långt i sin nedtoning av islams inflytande i dagens Sverige, att han tenderar att i stället idealisera muslimer. Det tycks inte finnas fridsammare hedersknyfflar vare sig i världshistorien eller i dagens samhällen, ayatollorna i Iran möjligen undantagna. De religioner som statistiskt sett är indragna i flest krigshandlingar är kristendomen, för att inte tala om buddismen (!).
Den sortens sifferexercis är att göra det goda syftet en björntjänst och sänker Gardells trovärdighet. Det är olyckligt – trovärdighet är nödvändig i en infekterad debatt där Sverigedemokraterna har tillskansat sig problemformuleringsprivilegiet i så hög grad att de sätter agendan till och med på Svenska Dagbladets ledarsida.
Att Gardell nästan utan ett ord förbigår världens alla jihadistiska terrorister, islamistiska fundamentalister och muslimska diktatorer, är på ett sätt försvarbart. Muslimer i allmänhet är inte medskyldiga till vad blodtörstiga koranviftare hittar på i allsköns länder – tvärtom har många av de europeiska muslimerna flytt från den sortens politisering av religionen. Svenska muslimer har lika lite ansvar för den iranska regimens förtryck som svenska judar har för den israeliska regeringens övervåld. Detta kan inte nog upprepas.
Just därför borde Gardell – Andreas Malm ägnar i varje fall tio sidor åt saken – ha kostat på sig att upprepa det ännu en gång. Det skulle dessutom ha gett honom tillfälle att markera avstånd från de fundamentalistiska Korantolkarna och därigenom skärpa sin huvudtes. Nämligen att det inte är islam i sig som manar till våldsaktioner– varje citat i Koranen kan ställas mot sin motsats – utan att den terror som sker i islams namn utgår från en selektiv tolkning i den politiska maktambitionens tjänst.
Visst går det att slå ihjäl människor med Koranen. Men det förutsätter att den är inbunden i folioformat och har metallinläggningar i pärmarna. Det duger i så fall lika bra med George W Bushs favoritlektyr – Bibeln.
