Den som planerar att flyga till USA snart bör vara beredd på att sitta fastlåst i stolen under resans sista timme. Och om man fryser, vilken otur: man kommer inte att kunna lägga en filt över knäna. Man förbjuds att ta fram någonting ur handbagaget. Man kommer inte att få ringa, koppla upp sig eller titta på webb-tv. Och man kommer inte att få veta exakt var man är på flygsträckan.
Varför det?
Därför att nigerianen Umar Farouk Abdulmutallab på juldagen försökte spränga ett plan mellan Amsterdam och Detroit med hjälp av sprängämnen i kalsongerna. Uppenbarligen tillbringade han 20 minuter på toaletten, la en filt i knät och försökte få utlopp för sina aggressioner medan planet gick ner för landning i Detroit. Därav de nya reglerna från den amerikanska myndigheten för transportsäkerhet.
Enligt USA:s minister för inrikes säkerhet, Janet Napolitano, ska de nya åtgärderna vara oförutsägbara. Men faktum är att de är förutsägbara. Ända sedan 11 september 2001 har flygplatssäkerheten följt en strategi: att hindra passagerarna att göra vad den senaste terroristen gjorde.
Den 11 september använde kaparna knivar för att ta över planet. Myndigheterna förbjöd alla spetsiga saker ombord. Samma år försökte Richard Reid, en engelsk konvertit till islam, utlösa sprängmedel som han hade gömt i skorna. Passagerarna blev tvungna att ta av sig skorna innan de passerade säkerhetskontrollen.
2006 planerade terrorister att spränga uppåt tio transatlantiska flyg med explosiva vätskor. Sedan kunde man inte längre ta med sig vätska eller hårgelé på flyget. Kanske borde vi vara tacksamma för att amerikanska myndigheter inte har förbjudit folk att ha underkläder på transatlantiska flighter.
Säkerhetsstrategin har inte bara varit förutsägbar. Den har också varit ineffektiv. ”Vårt nuvarande svar på terrorism”, som säkerhetsexperten Bruce Schneier har formulerat det, ”är en sorts magiskt tänkande”. Det förlitar sig på idèn att vi på något vis kan bli tryggare genom att skydda oss mot vad terroristerna råkade göra förra gången.

Effekterna av sådana åtgärder har blivit till irriterande störningar för vanliga passagerare utan att ha verkat särskilt nedslående för terrorister.
Så man kan inte lägga en filt i knäet före landning? Nästa Umar Farouk Abdulmutallab kommer förstås att göra det en och en halv timme före. Man får ingen information om hur långt planet är från sin destination? En titt på klockan ger en god uppfattning om det.
Terrorismen är verklig och kan bli förödande. Men den är långt mycket ovanligare än vad folk tror. Vi inbillar oss att vi lever i en ”terroristernas tid”, överallt omringade av en fiende som riktar ett dödligt hot mot den västerländska civilisationen.
I själva verket, och trots undergångsstämningen efter 11 september, är världen tryggare i dag än den har varit de senaste 50 åren.
Enligt Ted Robert Gurr och hans kolleger vid Marylanduniversitetets Centrum för internationell utveckling och konflikthantering ökade våldet i världen sexfalt under loppet av kalla kriget och nådde sin topp precis innan Sovjetunionens kollaps 1991. Sedan dess har det minskat med nästan hälften.
Det är sant att våldets natur har förändrats och blivit mindre organiserat och förutsebart. Reguljära arméer som slåss efter formenliga order har givit vika för löst knutna nätverk av fanatiska jihadister som tycks slå till slumpmässigt. Men fruktan är ändå överdriven.
Högprofilerade attacker som 11 september och bomberna i Londons tunnelbana, Madrid och Bombay är sådant vi minns.
Men i verkligheten är de exceptionella händelser. ”Ytterst få människor vill utföra terroristiska handlingar”, påpekar Bruce Schneier, ”och att verkställa en terroristisk plan är mycket svårare än vad det verkar på tv.” Under de senaste decennierna har det varit större risk för en amerikan att bli träffad av blixten än att bli kidnappad av terrorister.

Det verkliga terroristhotet kommer inte bara från vad terroristerna gör, utan också från vad vi inbillar oss att de gör. Den 11 september trasade de kapade planen sönder inte bara World Trade Center och Pentagon, utan också de västerländska nationernas självförtroende. In i det gapande hålet har ett helt bestiarium av demoner flugit in. ”Om ett flygplan fullt av pendlare kan förvandlas till ett robotvapen”, skrev New York Times nästa dag, ”då är allt farligt.”
Det är en känsla som har skapat mycket av ”kriget mot terrorismen”. Det senaste decenniet har responsen på terrorism drivits mindre av hotet än av rädslan. Myndigheterna vill att det ska se ut som om de gör något. Det är därför många, kanske de flesta, terroristbekämpande åtgärder har varit kulisser i en sorts teatersvar avsett att lindra oron och ångesten.
I efterdyningarna av den misslyckade juldagsbombningen, tillkännagav den brittiske premiärministern Gordon Brown att alla engelska flygplatser skulle utrustas med helkroppsskannrar.
Det är ett väldigt påträngande slags teknologi, men den har saluförts som lösningen på problemet med sprängämnen som traditionella metalldetektorer inte kan upptäcka.
Enligt Ben Wallace – konservativ ledamot i brittiska parlamentet som tidigare arbetat med att ta fram skannrar till flygplatser – har dock försök visat att maskinerna upptäcker splitter och metall, men precis som de nuvarande skannrarna missar vätskor, plast och kemiska ämnen. Med andra ord:
England kommer att spendera miljoner på ett system som inkräktar på den personliga friheten, inte gör det tryggare för resenärerna men får politikerna att verka proaktiva.

Önskan att verka handlingskraftig i terror-istfrågan har inte bara lett till påträngande övervakning på flygplatserna utan även till betänkliga lagar som underminerar medborgarnas rättigheter utan att för den skull avskräcka fanatiker och ogenomtänkta krig som göder terror och upproriskhet.
Det är precis vad terroristerna vill: politiker som skapar större osäkerhet i stället för trygghet, får fanatiker att verka viktigare än de är och spelar på terroristernas begär att visa upp sina aktiviteter på den offentliga scenen.
Bästa sättet att hantera typer som Abdulmutallab är inte att öka påträngande övervakning, göra byggnader till fort och inskränka fri- och rättigheter. Det är att göra motsatsen: att ta bort de lager av meningslösa säkerhetsåtgärder som begränsar våra liv, dra tillbaka attackerna på medborgerliga rättigheter och acceptera att man aldrig helt kan avlägsna terroristhotet.
Jag föreslår inte att terror-ism inte ska tas på allvar. Det ska den. Men vi ska behandla terrorister för vad de är – ett splittrat gäng kriminella, inte ett allt annat överskuggande hot mot västerländska samhällen.
En terroristattack kan inte förgöra ett liberalt samhälle. Men ett sådant samhälles motåtgärder kan det.

Kenan Malik
kulturen@expressen.se

Kenan Malik är brittisk-indisk forskare, författare samt medarbetare på BBC Radio 4 där han bland annat gjort en programserie om bilden av islam och muslimer. Hans senaste bok handlar om Rushdieaffären, Från Fatwa till Jihad. Då förändrade Rushdie-affären vår verklighet. (Voltaire Publishing 2009).

Översättning: Nina Lekander