Nils Schwartz ser Momo och kampen om tiden på Malmö Stadsteater och Resan till Melonia på Helsingborgs stadsteater.
Att inte läsa på inför en barnteaterföreställning är recensentens chans att göra sig jämbördig med publiken. Om jag som vuxen inte begriper vad jag ser, kan jag knappast begära mer av ett barn.
Jag såg aldrig Per Åhlins tecknade långfilm Resan till Melonia (1982) som nu av Sofia Fredén bearbetats för Helsingborgs stadsteater, men känner förstås till Shakespeares Stormen som handlingen bygger på.
Jag kan tänka mig att de yngsta åskådarna under den första akten undrar lite över relationerna mellan trollkarlen Prospero och hans tjänare Ariel och Caliban.
Fast å andra sidan är Sören Brunes scenografi så fantasifull i sin färgstarkt växande vegetation att man sitter och gapar bara av det skälet.
Den är naturligt nog inte lika överdådig i andra akten eftersom den försiggår på Melonias grannö Plutonia, där kapitalisterna Slug och Slagg driver fabrik med barnslavar, vilka nu befrias av sällskapet från Melonia.
Fastän Slagg piskar ihjäl en slav, blir det ändå aldrig riktigt otäckt. De båda kapitalisterna (Johannes Alfvén och Cecilia Borssén) är nämligen rollistans roliga gubbar. Sara Cronberg har regisserat en föreställning vars intrig kanske inte är glasklar, men visuellt en ren fröjd.
Jag har varken läst Michael Endes bok Momo och kampen om tiden eller sett någon av de dramatiseringar som tidigare gjorts av den. Stickprovs-läsningar i Thomas Forsbergs manus ingav mig lätt oro - är inte intrigen lite väl anpassad för brådmogna filosofer i elvaårsåldern? Redan Augustinus hade ju problem med att få rätsida på tidens gåta.
Men Frede Gulbrandsens uppsättning på Malmö stads-teater är beundransvärt klar och pedagogisk. Tore Saethers scenografi är visserligen inte lika anslående som Sören Brunes i Helsingborg men med sina spegeleffekter och Thorsten Dahns ljus väl så suggestiv.
Man behöver inte förstå alla politiska, sociala och filosofiska vuxenblinkningar i pjäsen, eftersom skillnaden mellan de snälla och de elaka är så tydligt markerad. Tidstjuvarna påminner om sovjetiska spioner där de smyger omkring i mörkret och kedjeröker cigaretter, ett mera utmärkande skurktecken i dag än ruskiga ärr.
Momo (Frida Bergh) och hennes bästa vänner Beppo (Tom Ahlsell) och Gigi (Sven Boräng) är lätta att identifiera sig med även om man inte begriper varje moment i deras äventyr.
I både Helsingborg och Malmö har man i år satsat ordentligt med resurser på den unga publiken. Jag tror att det är en klok framtids-investering. I stora barnaögon tänds ofta ett bestående teaterintresse.
