Säger Roberto Savianos Gomorra något väsentligt om bilden av dagens Italien?
Har påven en rolig hatt? Finns det fina persikor på Capri?
Det kan vara värt att stanna en stund vid den senare frågan. I filmatiseringen av Gomorra har regissören Matteo Garrone lagt till en symbolisk scen där en ålderstigen svartklädd signora – som kliven ur det förmoderna, arkaiska Italien som Pier Paolo Pasolini frambesvor som motbild till den rostfria konsumismen – skänker en låda persikor i gåva till camorrabossen Franco och hans underhuggare i avfallsbranschen: en vacker gest som snabbt blir till en brutal bild av mötet mellan myt och modernitet.
Männen tar artigt emot persikorna men stannar bilen på vägen därifrån: ”Släng ut skiten!”, säger Franco föraktfullt. ”Känner du inte hur de stinker?”
Frukten är – det vet bossen bättre än någon annan – förgiftad av det industriavfall som camorran dumpar i Kampaniens jord, där cancerstatistiken skjuter i höjden och där många människor tvättar sina barn i mineralvatten.
Kameran stannar vid persikorna, symbolen för våra solmogna drömmar om Italien. Nu oätliga, uthällda i vägrenen.
En annan sekvens i filmen visar två unga maffiawannabes som provskjuter sina nystulna kalasjnikovs i bara kalsongerna. Scenen är inspelad vid floden Volturnos mynning, samma flod som dikats ut på sand för att tillverka den cement som hela det moderna Italien är byggt av och som utgör en väsentlig del av de syditalienska maffiaklanernas inkomster. I dag fiskar man havsabborrar i Volturno. ”Nu är det inte längre floden som rinner mot havet utan havet som flyter in i floden”, skriver Saviano i Gomorra.
Tittar man noga ut mot havet medan killarna skjuter ser man silhuetten av en av de mytomspunna sagoöarna i Neapelbukten: ytterligare en distinkt parallellställning av verklighet och dröm, av miljökatastrof och myt. Det är ju – fortfarande – på Capri vi vill möta varandra.
Nordbornas längtan till Italien har gamla anor, från tiden innan ruccola-ciabattan och balsamvinägern införlivades med den svenska husmanskosten. I dag fungerar Italien som en projektionsyta för våra drömmar om små citroner gula, trinda tomater och ett frustande frimodigt folk – allt som står i kontrast till vårt lands socialstyrelsebakade barkbröd och dess mentalhygieniska sås- och potatismeny.
Det är inte så konstigt. Det är ovanligt lätt att älska Italien. Kanske särskilt för alla oss på spontanitet svältfödda svenskar, som förvandlat Det Italienska till ett emblem för charmfullt och chict bohemeri – ett slags imaginär, internationell filial till Österlen.
Ingen som ser Gomorra kommer att ha denna bild intakt. Här släcks bokstavligen solen för Fritiof i Arkadien; den urblekta himlen har inte en nyans av blått. Om man såg filmen med ljudet avstängt skulle man snarast tro att den utspelar sig i Groznyj eller bland gråskalorna krigets Georgien.
I kväll möter Roberto Saviano sin kollega Salman Rushdie i Svenska Akademiens salar i Stockholm. Vad förenar dem och vad skiljer dem åt – förutom att båda två ofrivilligt kommit att bli katalysatorer för Svenska Akademiens ovilja att erkänna sin roll som internationellt betydelsefull opinionsbildare?
Salman Rushdie skrev en estetiskt fulländad roman, utan intention att påtala ett brott; han mordhotades av en totalitär regim som felaktigt ansåg sig ha sak i målet. Savianos bok – möjligen estetiskt mindre fulländad – är en explicit anklagelseakt, där själva namngivningen och utpekandet av en grupp grovt kriminella samhällsmedborgare i södra Italien är ett centralt tema.
Men Gomorra – och Savianos civilkurage – måste också ses i ljuset av hur Italien identifierar sig själv som statsbildning, yngre och kanske lösare än någon annan europeisk nation. En riktig italienare, skulle man kunna säga, ser sig inte som italienare. Han eller hon är främst från sin by eller sin region.
La questione meridionale – den syditalienska frågan – alltså konflikten mellan det rika Norditalien och det fattiga syd, är en av det moderna Italiens mest brännande. Savianos insats måste förstås ses i det perspektivet; han är själv syditalienare, uppväxt i camorraland och har fått både buffelmozzarellan och maffians kodex med modersmjölken. Det gör att hans bok får en helt annan sprängkraft än om den skrivits av en författare från Milano. Och att hatet mot honom i hans hemtrakt blir så mycket större.
Savianos personliga tragedi – förutom hans ungdom – ligger i just detta: hans påtvingade exil är i praktiken redan genomförd, eftersom han tvingats fly från Neapel.
Det massiva stöd som sköljde över honom i höstas efter beskedet att han såg sig tvungen att lämna Italien var alltså något närmast unikt i ett land där annars bara fotbollslandslaget (eller fascismen) haft denna enande funktion.
Nord-sydkonflikten är också en av de viktigaste drivkrafterna i italiensk inrikespolitik. Under en period hotade den norditalienska rasismen att kasta in landet i ren balkanisering, då ledaren för det ökända främlingsfientliga partiet Lega Nord, Umberto Bossi, mobiliserade en retorisk arsenal där uttryck som ”ta till vapen” och ”skjuta med kanoner” hörde till de mer modesta. De riktade sig då inte heller mot svarta eller araber, utan mot de egna ”landsmännen” i syd. Tomas Lappalainen berättar i boken Italien om hur väggarna i norditalienska städer under 90-talet fylldes av hatisk graffiti mot ”i terroni”, det fattiga jordbrukarpacket från södern.
På senare år har dock den norditalienska separatismen klingat av något. I gengäld har den hittat en ny måltavla: romerna. Under vårens valrörelse lovade Bossi att jaga romerna ur landet, om det behövdes med gevär. Premiärministerkandidaten Berlusconi ville inte vara sämre och kallade den romska befolkningen för ”ondskans armé”.
Efter valsegern omsattes den råa retoriken i praktisk politik, när regeringen beslutade att ta fingeravtryck på alla romer i landet. Förslaget möttes av protester från italienska intellektuella och stoppades temporärt av EU-kommissionen (som dock senare dragit tillbaka sina invändningar).
Ingen har dock kunnat hindra Berlusconis regering från att skicka ut patrullerande militär på gatorna i italienska storstäder för att, som det heter, öka säkerheten (det vill säga bevaka romska läger). Och politikernas hets har fått förväntat resultat: i Neapel angrep nyligen en rasande mobb ett romskt läger med molotovcocktails efter rykten om att en romsk flicka försökt kidnappa ett italienskt barn. I somras drunknade två romska flickor på en badstrand utanför Neapel utan att någon i närheten ingrep.
Det är levande historia i Europa 2008. Skål! Är kristallnattens lärdomar lättare att svälja i klirrande chiantiglas?
En av de drivande krafterna bakom hetsen mot Italiens romer är inrikesminister Roberto Maroni från Lega Nord, samme man som för några veckor sedan hånade Savianos kamp mot maffian (ett uttalande han senare tvingades ta tillbaka). I Berlusconis regering finns även statssekreteraren Nicola Cosentino, som enligt tidskriften L’espresso har ett dokumenterat samröre med de mäktiga camorraklanerna från Casal di Principe.
Premiärministern själv – som på våra breddgrader ofta beskrivs som en populistisk pajas – äger som bekant en stor del av landets mediekanaler, har skaffat sig straffimmunitet för sina korruptionsaffärer och driver en personlig propagandakampanj mot sitt eget lands domstolar.
I vilket annat centralt EU-land hade allt detta varit möjligt, utan ett internationellt ramaskri? Österrike? Tyskland?
Om Roberto Savianos Sverigebesök kan lära oss något är det just detta. Det är lättare att se fascismen i en knödel än i en mozzarella.
