Försköningen av aidsepidemin är en sentimental kliché. Johan Hilton har problem med bilderna till det norska lajvspelet.
Jag betvivlar inte att arrangörerna av Just a little lovin' har de bästa avsikter. Likväl är jag fundersam till den form som man har valt att förpacka sitt larp (live action role play) om aids i.
Ett projekt som, med producenterna Tor Kjetil Edlands och Hanne Grasmos (Expressen 7/4) ord, strävar efter att "minska distansen" till en historisk period bör även marknadsföringsmässigt vara försiktig med schablonbilden av det skeende som man har valt att fördjupa sig i.
På Just a little lovin's hemsida hittar jag, utöver en och annan pliktskyldig referens till namn som Randy Shilts och Larry Kramer, inga källor som tyder på något slags intresse för en dokumentär verklighet. I stället tillrättalagt vemodiga foton från spelfilmer (Torch song trilogy, Longtime companion) och kitschig 80-talsnostalgi (diskokids, lång-luggad man på Christopher Street och Grace Jones) medan det rekommenderade inspirationsmaterialet, med ett undantag, hänvisar till kommersiella Hollywoodrullar som Tootsie och glittriga 54.
Det är alltså förklarligt att larpets kritiker, såsom Philip Teir (Expressen 30/3) frågar sig om Just a little lovin' inte mest kommit till för att "spegla sig i den här periodens solkiga glans". Var inte det dokumentära materialet romantiskt nog för hemsidan? Lite för från-stötande och fult?
Nu är visserligen konstnärliga skildringar - till sådana måste ett larp räknas - av sjukdom nästan alltid problematiska eftersom de härbärgerar omedvetna ideologiska budskap. I den klassiska essän Illness as metaphor fördjupar sig den amerikanska filosofen Susan Sontag i de konnotationer som bland annat tuberkulos traditionellt haft inom skönlitteraturen och argumenterar för att den där främst använts som förstärkning av en konstnärlig, bohemisk och sexuellt utlevande personlighet.
Aids inom mainstreamfiktionen har de senaste tre decennierna i mångt och mycket trängt ut och ersatt Sontags metaforiska tuberkulos. Den sentimentaliserar syndromet till ett slags adelsmärke, till en åkomma som visserligen förkortar den levnadsglupskes liv men som också märker honom - ofta en storstadsbo - som subversiv, artistisk och själfull. En eterisk hjälte som bär sitt stundande oblida öde som ett slags tapperhetsmedalj på bröstet. Exemplen är åtskilliga: Michael Cunninghams The hours, Allan Gurganus Plays well with others, musikalen Rent. Och, den av arrangörerna rekommenderade, feelgoodrullen Love! Valour! Compassion!
Edland och Grasmo gör inte mycket för att nyansera bilden när de i sin replik beskriver Just a little lovin' som ett evenemang där relationer "ställs på sin spets när döden tränger sig på mitt i festen".
Snarare lägger man sig, med ordval som "fest" och den ovan nämnda hemsidans bilder på unga vackra bögar som Xavier Dolan, partydjur på Studio 54 och en enigmatisk Robert Mapple-thorpe, farligt nära det rent undergångsromantiska, vägg i vägg med schablonföreställningen om de drabbade som partydeltagare vid apokalypsens rand.
Och hänger sig därmed även till ett estetiserande av sjukdom och sexualitet som inte har mycket gemensamt med en "subjektiv upplevelse" av det konkreta historiska skeendet.
För om denna upplevelse redan från början baseras på ett återsken av ett återsken - vilken legitimitet har argumentet då? Vad är det för erfarenhet man tillskansar sig?
Tillåt mig förresten även tvivla på att man lika frivolt skulle arrangera ett liknande larp om andra historiska exempel på demografisk utplåning: 80-talets etiopiska svältkatastrof, tsunamin, Srebrenica. Mer kittlande då att klä ut sig till en klädsamt dödsmärkt Manhattanbög och dansa till Grace Jones än till aidssjuk person som tynar bort i medieskugga söder om Sahara.
