Det finns många sätt att avsluta en sommarsemester på, vi hade valt att göra det med ett besök i Auschwitz. På vägen dit hälsade vi på Imre Kertész och hans hustru i Budapest. De bjöd oss på fin middag med tokajer och zigenarorkester och efterhörde, så där som man gör om man är artig, vart vi skulle fara härnäst. Vi sa som det var, på vägen hem skulle vi stanna i Krakow och besöka lägret dit Imre hade skickats som 14-åring.
”Auschwitz, som är så tråkigt. Hoppa över det, åk till Birkenau i stället!”
En lite chockerande utsaga, om man säger, men hans fru höll med, hon sa på samma självklara sätt att det verkligt intressanta det skulle vi hitta i det lite mindre kända annexet till lägret i Auschwitz.
Auschwitz är, i all sin ruskighet, ett gammaldags museum, Birkenau däremot ett slags scen, eller, om man så vill, ett historiens mörkrum där det är upp till besökaren att framkalla bilderna. Museer är man sedan skolan tränad att ta sig igenom och det gick att ta sig igenom museet i Auschwitz också. Man läste skyltarna och såg de obligatoriska filmerna tillsammans med de andra turisterna. Det var egentligen bara i rummet med alla resväskorna och det avklippta håret som något hände.
För Birkenau är det svårare att förbereda sig, här har man mindre hjälp av skolan än av konsten. Portarna till lägret är kvar men bara ett fåtal baracker. Av de många hundra andra återstår bara den understa raden stenar i grundmuren och en skorsten, däremellan breder en underbart grön gräsmatta ut sig. Här får man tänka sig lägret, nästan utan hjälp. Besökarna vandrar till synes planlöst mellan baracker som inte finns längre.
I kanten av det stora fältet med skorstenarna, säkert mer än en kilometer bort, ligger de sammanstörtade resterna av gaskamrarna. Inga försök att restaurera dem har gjorts. Det var jag märkligt tacksam för.
På ett ställe har den moderna museipedagogiken triumferat: huset där fångarna togs emot, kläddes av, klipptes och ”tvättades” innan de skulle gasas är återställt så att besökaren själv får göra den vandringen, eller hur man nu ska uttrycka det. I sista rummet, när helvetesförsöket är avklarat, liksom, möts vi av stora skärmar med bilder på levande judar. Familjeliv. Arbetsliv. Badliv. Sedan ut på det gröna fältet med skorstenarna, igen.
Imre Kertész har sagt att hans ambition med skildringen i Mannen utan öde av den judiska pojkens upplevelser i lägren var att återskapa situationen. Det är något helt annat än att återskapa rummet eller platsen eller händelsen. Det är därför han tycker så illa om Spielbergs Schindlers list och så bra om Roberto Benignis svarta lägerfars Livet är underbart.
Där, på det gröna fältet med skorstenarna i Birkenau, förstod jag äntligen vad han menade.
