Bland världens rikaste män finns bara ett fåtal oljekapitalister. På tidskriften Forbes senaste lista trängs fler mjukvaruproducenter, mobiltelefoni- och modemoguler. Den robust handgripliga ekonomi som tv-serien Dallas handlade om är utsatt för konkurrens, särskilt när det gäller återväxten av exotiska kapitalister.

Nystarten för Dallas, på amerikansk tv i onsdags kväll, bekräftar detta. Originalet var en orgie i sporrar, boskap och oljepumpar i solnedgången; som en sista hyllning till en tid då riktiga män kunde bli rika av sin mark. Och affärerna tycktes harmoniera utmärkt med 80-talets urbanitet. I den klassiska vinjetten blänkte oljerikedomen i nyresta spegelskrapor och i de alkoholiserade fruarnas blekta tänder.

I första avsnittet av nya Dallas framträder J.R. och hans yngre bror Bobby Ewing, fortfarande spelade av Larry Hagman och Patrick Duffy, som kastrerade versioner av sina forna jag. När J.R. går på välgörenhetsfest tvingas han stödja sig på en rullator. Bobby är tärd och gråhårig. Snarare än som symboler för stolt ädelkapitalism ser de med sina vattnigt röda ögon ut som statister i en reklamfilm för Carema.

Storyn är centrerad kring den mest traditionella och destruktiva av aristokratiska familjekonflikter: successionen av släktegendomen Southfork Ranch, lika mäktig i minnet som den nu ser brackig ut. Girighet åldras illa.

Man undrar rentav om Dallas är medieekonomins kitschiga spratt på bekostnad av den gamla bredbenta råvarukapitalismen. Metainslagen är många; nästa generation Ewing messar och mejlar medan patriarken J.R. upprepar att män i hans ålder endast kan göra affärer öga mot öga. Snart ska familjen splittras i miljöfrågan.

Dricker gör man visserligen fortfarande. Men barnrumporna till ättlingar kan inte ens hälla upp en eftermiddagswhiskey på ett värdigt vis, en av få sysslor man annars borde kunna hantera bättre än Don Draper.