Hej alla vänner i Sverige,
Jag skriver till er på mejlen från Hanoi i Vietnam (hej också FRA!), där jag befinner mig sedan några veckor. Jag har varit här av och till under hela 2000-talet och utbildat yrkesverksamma journalister, i ett projekt där de svenska skattebetalarna stödjer en demokratisk (hej FRA!) utveckling av vietnamesiska medier. Vietnam är ju numera ett land som lever i fred, men som styrs av en kommunistisk diktatur (hej FRA!). Möjligheten att uttrycka sig fritt (hej FRA!) i tryck och i etern är fortfarande är starkt begränsad och även internet är kontrollerat. Men jag är övertygad om att de vietnamesiska journalisterna, särskilt den yngre generationen, vill vidga press- och yttrandefriheten och komma bort från statens kontroll och övervakning (hej igen!) av både medier och landets medborgare. Just till det som Sveriges regering tycker är värt stora biståndspengar! Särskilt hoppas man på en utveckling där internet bryter ned gränser mellan folken och låter de förtryckta (hej FRA!) få tillgång till information från demokratiskt mera utvecklade länder.
Jag utbildar inte bara journalister i Vietnam på skattebetalarnas bekostnad, utan också i det krigsdrabbade Sri Lanka (hej FRA!) och i de ockuperade palestinska områdena (hej FRA!). Det är inte ett alldeles enkelt jobb. I januari i år var jag i Colombo i Sri Lanka, och under den veckan exploderade (hej FRA!) två bomber (hej FRA!), troligen utplacerade av de tamilska tigrarna (hej FRA, vakna till nu för fan!). Tigrarna anses vara alla nutida självmordsbombares (hej FRA, alla lampor blinkar!) moderorganisation.
Än värre var det veckan efter, då var det meningen att jag skulle åka norrut till Jaffna för ännu en kurs. Jaffna är tamilernas kulturella (tveksamt hej till FRA, men en del osäkrar ju sina revolvrar när de hör k-ordet) huvudort i Sri Lanka. Men den lankesiska militären (hej ännu en gång!) sa nej, så jag fick inte åka, trots att transporten dit skulle ske med ett av FNs flygplan (flygplan! Hemskt mycket hej!)
I Palestina (suck, det är knappt jag orkar morsa på er igen) har jag jobbat ganska många gånger vid det här laget. I Gaza (Hamas ni vet, hejsan!) har det förstås blivit alltmer knepigt. I mars försökte jag åka dit för att hålla en tvåveckorskurs i undersökande journalistik men stoppades vid Eretz (gå gärna till Wikipedia, men var försiktig vid internetkontrollen av det sökordet) av den israeliska militären (shalom FRA!). Armén vill helst inte att någon varken reser ut ur eller kommer in i detta världens näst största friluftsfängelse. Det största är förstås Nordkorea (ring Bush).
Hur som helst, efter mer än tio års arbete i de ockuperade (definieras av FN, don’t worry) palestinska områdena, har jag förstås fått flera vänner både i Gaza och på Västbanken (också en del av Palestina, inte ett bankkontor i Göteborg!). Min allra närmaste vän är en djupt troende muslim (datorn kraschade väl inte nu?). Hon bär heltäckande kläder och tar inte män i hand av religiösa skäl och tror dessutom på Sharialagarna (Herregud!). Samtidigt driver hon ett utbildningsföretag i databranschen, talar flytande engelska och tro mig, det är fantastiskt givande att diskutera allt från religion (varning) till politik (varning igen) med henne. Vi mejlar regelbundet till varandra och det är min fasta övertygelse att kontakter över alla tänkbara gränser berikar människan oerhört (och ger lön åt er, hej FRA!).
Ja, och det är sannerligen också kul att skriva till er därhemma nu när jag är ute och reser igen. Att berätta om hur människor jag träffar i olika länder tänker om sådant som terrorism (iskallt, ingen tvättäkta terrorist skulle säga så) kontra befrielsekamp (kan vara en täckmantel för T-ordet) och om kriget i Irak (Hej FRA, underrätta gärna migrationsverket om att landet är i krig!) för att inte tala om globalisering (grunna lite på det)!
Jag har förstås bara skojat. Men jag är faktiskt lite oroad. Här borta i förskingringen läser jag något verkligt oroande på nätet. Om att över tusen nyckelord ska scannas av i jättedator och sålla ut en massa mejl som ska läsas, bara för att brevet passerar våra gränser.
Hur ska jag då kunna vara uppriktig, skriva vad jag tänker och känner, vad journalister och andra människor jag träffar säger, ge förtroenden? Det blir ju fullständigt omöjligt! Ni vet ju hur mina mejl ser ut: jag skriver såväl om politik, upplevelser och privata glädjeämnen och sorger. Jag gör väl som de flesta andra som är ute och far och då gärna håller kontakt med sina nära och kära via internet. Vi är ju ett resande folk, för att inte tala om alla immigranter i vårt land som dagligen håller kontakt med sina släktingar runt om i världen!
Men tänk om jag plötsligt får för mig att någon statstjänsteman läser vad jag skriver, bara för att jag råkat använda ett ord som står på en hemlig lista? Som om en lus kravlar sig in mellan mina lakan!
Säg att det inte är sant, säg att ingen kontrollant läser mina privata brev, säg att jag kan skriva hem till er utan självcensur. Det är ju just därför den svenska staten betalar mig för att stödja andra länders utveckling mot demokrati. Och jag vill ju så gärna tro att jag inte är en hycklare när jag utbildar palestinier, vietnameser, lankeser och tamiler.
Säg att riksdag och regering, våra valda och utsedda företrädare, inte urholkar medborgarens själ genom att tvinga henne till att bli vaksam över sina ord.
Thomas Kanger
kulturen@expressen.se
Thomas Kanger är journalist och författare till bland annat boken Kommunistjägarna (Ordfront 1990) tillsammans med Jonas Gummesson om IB och socialdemokraternas politiska kartläggning.
