I dag är det 150 år sedan Gustav Klimt föddes - konstnären som på egen hand definierar en hel epok: det wienska förra sekelskiftet, en nervig och vibrerande tid av undertryckt sexualitet under en behärskad borgerlig yta, grogrund för psykoanalys och sjudande av kreativitet.

Trots att många av Klimts verk i dag är så museishopsuttjatade att det är svårt att förhålla sig till dem, är han alltjämt en lysande konstnär: originell, kraftfull och - fortfarande - modern.

Från porträtten av societetskvinnor till de allegoriska väggmålningarna och de senare årens närmast pointillistiskt upplösta björkskogar och österrikiska sjöar har allt ett jugendmässigt dekorativt drag (ibland glittrande av riktigt guld) som ändå aldrig är insmickrande.

Klimt var inflytelserik även i sin tid. Han var en av grundarna av Wiensecessionen, en konstnärlig gruppering med egen utställningslokal och likaledes kända medlemmar som Egon Schiele och Oskar Kokoschka.

Dessutom var han en entusiastisk bärare av dåtidens inneplagg särk, vilket måste ha gjort honom till något av en hipster på sin tid, men olyckligt nog får honom att se nyvaken ut på många fotografier.

Hans kvinnoporträtt har åldrats betydligt bättre än hans klädstil. Klimtkvinnorna är alla stolta och genuint mänskliga, självklara på ett sätt som gör dem högst relevanta än idag. När Klimt målar Danaë - ett av konsthistoriens mest klassiska motiv, där den omständlige Zeus har förvandlat sig till ett guldregn för att få komma till - är hon hopkrupen på ett sätt som gör kompositionen både intensiv och intim, hennes ögon är slutna, kinderna blossande. Det är en målning som slår de flesta av konsthistoriens skrevande Danaëdamer genom att hon faktiskt, och helt okomplicerat, se ut att njuta.