HELSINGBORG. ”Kultur-Sören” sitter som vanligt med på veckomötet denna ösregniga tisdagseftermiddag på Helsingborgs Dagblad.

Inget unikt i det.

Kulturredaktioner är beroende av att trotjänare dröjer sig kvar – sen är det upp till efterträdarna att hantera deras stegrande produktionstakt. Kulturchefen Gunnar Bergdahl hanterar det med stil.

– Apropå det, säger Sören Sommelius försiktigt. Jag var ju på Arkens indiska utställning. Artikeln har landat?

– Den håller ju ganska länge, parerar Bergdahl. Det är lite trångt just nu.

Det märkliga med just detta replikskifte är att bloggaren och kulturskribenten ”Kultur-Sören”, 71, också är en av tidningens ägare.

Vad pågår på HD:s kulturredaktion? En förväxlingskomedi?

Paradoxalt nog är det Sommelius närvaro på mötet som garanterar kulturredaktionen deras långtgående självständighet gentemot tidningen i stort. På HD, Sveriges femte största morgontidning, är det fortfarande 1978.

Kulturchefen rapporterar till styrelseordförande. Kultur och nöje är två separata storheter. Gunnar Bergdahl har bara ansvar för ett uppslag. Men på detta gör han å andra precis vad han vill.

Är det därför HD:s kultursidor är så roliga att läsa?

När tidningen 2001 fusionerades med familjen Anders Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten skrevs ett ägaravtal som löper fram till 2017.

– Där står: det ska finnas en självständig kulturredaktion och kulturchefen ska tillsättas av tidningsstyrelsen.

– Så jag brukar säga att jag är den sista mohikanen. Tillsatt av en tidningsstyrelse! Det är ju liksom ARNE RUTH!

Gunnar Bergdahl låter inte maten tysta mun. Kantinens korv- och potatissoppa står länge orörd.

Vad som i dag kan låta som död formalia var länge en levande principdiskussion. När Arne Ruth avgick som kulturchef och chefredaktör för Dagens Nyheter 1998 var det delvis i protest mot Bonniers expansionsplaner. Frågor om maktdelning, såväl i medielandskapet i stort som på de enskilda redaktionerna, generade mediestormar. Ruths efterträdare Ingrid Elam avgick efter ett år på posten med liknande motiv: kulturchefen på DN berövades sin chefredaktörsstatus samtidigt som den politiska chefredaktören behöll sitt mandat.

På Svenska Dagbladet kunde planer på att underordna kulturen en featurechef så sent som år 2000 generera ett protestbrev med 124 avsändare.

Sedan dess: stålbad på rikstidningarnas kulturredaktioner. Frysta frilansarvoden. Färre resor. Och ett färre antal böcker som skickas till kritiker för påsyn.

I måndags tillträde Martin Jönsson som ny kulturchef för Svenska Dagbladet med målet att anpassa kulturen till nyhetspulsen.

På HD, som varit en av 2000-talets mest lönsamma tidningar, trotsar man alltså utvecklingen.

Ett utslag av friheten var den kritiska granskning som kulturredaktion lät utföra av den egna tidningens inflytande på valutgången 2006. Udden var riktad mot en artikelserie i editionen Landskrona Posten där invandrarungdomar med rötter på Balkan poserade med ”våldet i blodet”.

– Det tror jag hade varit omöjligt att publicera i en annan tidning: en sådan vidräkning med en annan del av redaktionen.

”Populistisk agitation” skrev den inkallade medieforskaren Ylva Brune.

– Men då blev det liv i luckan. Det är också enda gången jag fått en direkt uppmaning från den dåvarande tillförordnade chefredaktören att inte publicera. Varpå jag sa: strider den mot tryckfrihetsförordningen? Och så var det bara att köra.

Bergdahls motiv till pluralismen bottnar i en syn på HD som ett dominant ”public service-medium”. När Barsebäck lägger ned ska läsarna kunna få två diametralt olika ståndpunkter; sorg på ledarsidan och jubel på kulturen.

En yngling från sportredaktionen sitter också med på tisdagsmötet. En ny giv är att regelbundet kalla in en anställd – receptionist eller reporter – för att höra deras synpunkter på kulturen. Sportreportern bläddrar bland sina punkter i mobilen och öppnar offensivt.

– Jag tycker han är så kass, säger han om en återkommande skribent. Det har jag alltid tyckt. Han är så jävla efter. Refererar något som hänt för tre veckor sen.

En del av sportreporterns allmänna synpunkter tar redaktionen med sig. Annat blir till intäkt för att modellen med en allsmäktig kulturredaktion är den enda säkra.

– Detta med självständighet kan kanske vara att ha en tanke om vad man håller på med. På HD:s kultursidor hittar man inga jävla listor. Och jag tycker det är patetiskt att Helena Lindblad, den utmärkta filmkritikern på DN, skriver en av sina absolut längsta recensioner någonsin om en skitamerikansk uppföljare på Stieg Larsson-filmen, det är David Finchers sämsta någonsin!

– Enkelt uttryckt: det har blivit viktigare att skriva om vad 100 000 människor har betalat för men omedelbart glömmer, än vad en enda jävla människa bär med sig i ett liv. Och det tror jag delvis beror på att kulturredaktionerna inte känner att man har förtroende att göra vad man ska göra.

Kulturskribenter på HD skriver sig igenom ljudvallen. Jenny Högström, Kristian Lundberg, Jenny Maria Nilsson, Johan Malmberg verkar ovanligt fria när de medarbetar i HD. Men det är inte bara uppblåst underdog-attityd gentemot Stockholm. När det lokalpolitiska traumat Dunkers i våras fyllde 10 firade tidningen med ett råkritiskt jättereportage av Dan Jönsson. Varje månad nyskriven dikt av poeter som Ann Jäderlund och Lars Gustafsson.

Håller HD på att bli kritikernas och författarnas favoritsida?

Isåfall är nog gråkappan skyldig.

Sören Sommelius omsorg över kulturen tycks vara en kombination av ideologisk övertygelse och gestaltad familjeterapi.

Under kriget var HD en av Sveriges mest tysktillvända tidningar. Var pappa, kritstrecksrandig chefredaktör under 50 år, nazist? I Tomas Löfströms nya biografi över Torgny Sommelius, Sörens äldre halvbror, finns uppgifter som tyder på att deras far Ove Sommelius hade invändningar mot utrikesredaktörens mer öppna antisemitism. Samtidigt tycks Ove Sommelius uppbrott från första hustrun – judinnan Khaia Zingerovitch – delvis ha varit politiskt.

Sören är alltså proggaren som motvilligt blev kapitalist. Hans vänsterengagemang – böcker om Indien, Balkan, den amerikanska medborgarrättsrörelsen, Pablo Neruda – är kanske ett botgörande av faderns skuld. Och samtidigt en fortsättning på Torgny Sommelius litterära projekt.

När den idoliserade halvbrodern omkom i ett privatplan på Trinidad vid 34 års ålder fick Sören Sommelius avbryta sina astronomistudier i Lund. I dag bor han i fädernehuset. Jag klättrar upp på gräddhyllan Tågaborg en solig morgon och anar havsutsikten från fjärde våningen. Sommelius har axlat manteln – men barfota i sportsandaler och turkosa jeans.

– Jag fungerar som frilansare, säger han i sitt mörka lilla rum på tidningen. Jag kommer hit varje vecka men är ödmjukt medveten om min roll, att inte ifrågasätta vad Gunnar och de andra tycker. Jag kan komma med inspel. Men inte en andra gång – då blir det jättefel. Men jag har själv funderat på om det var bra eller inte att stanna kvar. Men det ger ju kulturredaktionen något av den här särställningen.

– Och det hänger ihop med min demokratisyn. Om man tror att en dagstidning är grundläggande för den lokala demokratin är kultursidan viktig.

Mellan 1974 och 76 var Sommelius chefredaktör – vilket ”inte var hans grej, administration och den sortens människor på branschnivå”, suckar han. Mellan 1976 och 2001 var han kulturredaktör.

I spartider har han försökt ställa sig på tvären mot tidningsledningens instinkt att skära i frilansarvoden. Protesterat mot planer på att slå ihop kultur och nöje. Tagit kulturens parti i publicistiska strider, som den om Landskrona Posten.

– Jag framför då och då till redaktionsledningen mina synpunkter – men inte på daglig basis att jag kritiserar artiklar hit och dit. Jag försöker driva frågor som rör kvalitetsjournalistik. Att det finns en rädsla för allvar. Bra tidningar kan fånga läsarna och påverka samhället.

Gunnar Bergdahl säger ”att han först var jävligt skeptisk” till Sommelius närvaro.

Men gråkappan är subtil. Till och med den gamla punkaren och oberoende förläggaren Jonas Ellerström, som skrivit i HD sedan 1990, finner kultursidan tillräckligt ”sympatisk och unik”, för att han själv skulle söka tjänsten som blev Bergdahls.

– När Sören var redaktör tänkte man nästan aldrig på att han också var ägare. Han bekymrade sig för sina frilansares sociala situation. Jag minns något samtal då jag och Lotta Olsson muttrade över våra små lägenheter – och Sören svarade att här i Helsingborg finns gott om ställen att bo på . Då tänkte jag: här talar en mer obesvärad person, men på ett hjärtegott och absolut oskyldigt sätt. Det är lite som monarkin, det kan finnas goda sidor av den ordningen också.

Ingrid Elam, i dag kritiker på DN, kallar HD ”den sista traditionella kultursidan; väldig kritiktung”.

– Kultursidorna har förlorat i betydelse i takt med att de har blivit mer nyhetsorienterade. Att man underordnat sig nyhetsflödet beror kanske delvis på bristande självständighet. Men HD:s särart handlar ju lika mycket om Sommelius. Och det är klart att inte Bonniers visat samma intresse för kulturfrågorna som han.

Sen eftermiddag i tidningsofficinen. HD:s chefredaktör Lars Johansson är tillbaka på redaktionen efter en dag av tunga strategisamtal. HD:s upplaga har gått bäst bland de 25 största dagstidningarna senaste tre åren. Men trots hög hushållstäckning sviker annonsörerna även i tillväxtregionen.

Och maktkampen? Av kroppsspråket att döma verkar han inte överlycklig. Men finner sig.

– Visst kan läsarna ibland undra. Kulturen är ju rätt politisk och läsare frågar vad som är tidningens officiella hållning. På förstasidan prioriterar vi ledaravdelningens synpunkter på nyhetshändelser. Samtidigt håller jag med Gunnar: det är väl jättebra om vi kan rymma så många politiska åsikter som möjligt i en och samma tidning.