Immanens. Inget ord var mer en vogue i det tidiga 1990-talets unga kulturkretsar, när Simone de Beauvoir gjorde comeback. Via Susan Faludis Backlash eller Judith Butlers halvt oläsliga Genustrubbel – alla vägar tycktes bära till Det andra könet på den tiden, tegelstenen från 1949. Denna hårresande läsning. Beauvoir sa: du är inte fri. Om det är vad du tror, så har du bara lärt dig att älska ditt eget fängelse.

Jag minns min stigande fasa inför varje kapitel. Begreppet "immanens", namnet på kvinnokönets korkade lilla glaskupa, var extra plågsamt. Avsnittet om det sadistiska moderskap som föds ur immanensen, där barnet får sota för moderns våndor, är fortfarande något av det mest förkrossande jag läst: ett effektivt preventivmedel. Säkert en orsak till att så få av oss fick barn före 35.

Det är kluvet att återvända till Beauvoir nu när förlaget Modernista ger ut Brigitte Bardot & Lolitasyndromet. Essäer, nio texter från perioden 1944-1959, för första gången översatta till svenska. Hon förankrade ens "levda erfarenhet", på Beauvoir-språk, i historien, men blev också källa till ett kvinnligt s Simone de Beauvoir Foto: Georges Bendrihemjälvhat som inte lagt sig sedan dess: skammen över att ha låtit sig luras av patriarkatet. När man kunde ha gjort som en man och "transcenderat", strävat mot himlen. Möjligen byggde Beauvoir in ett systemfel när hon lade grunden till feminismen som politisk teori, ett stråk av kvinnoförakt.

Det går ändå inte att komma runt Det andra könet. Utan det, ingen Judith Butlersk queerteori, ingen Betty Friedan-uppgörelse med hemmafruhelvetet. Kanske till och med en fattigare förståelse av kvinnoförtrycket som strukturellt.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet. Essäer visar en delvis annan sida av Beauvoir, liksom den majestätiska nyckelromanen Mandarinerna (översatt till svenska 1992) där kvinnan Simone stöptes i fiktiv form. Här får i stället filosofen Beauvoir spelrum i ett knippe praktfulla exempel på hennes fenomenologiska metod, att angripa sina studieobjekt med en störtskur av infallsvinklar och metaforer.

Att läsa Beauvoir är att ideligen prata med gamla filosofskägg som Hegel, Heidegger, Kierkegaard, Nietzsche, och naturligtvis livskamraten Sartre. Man kastas från Pyrrhus Grekland och guden Indras lotusblomma till den väldigt bildliga frågan om hur Candides trädgård bör odlas.

Visst orsakar det enerverande staccato-partier i texten, men också fruktbara synteser. Syftet är uppenbart att visa på existentialismens - "tve­tydighetens filosofi" - möjligheter att berika politiken, kärleken, människan: "denna subjektivitet som förverkligas såsom närvaro i världen".

Slagfärdigast är Beauvoir när hon övar sig på fysiska människor. I titelessän benar hon skickligt upp Brigitte Bardots persona som en delikat fisk, en kyligt elegant vision om kvinnans sexuella frigörelse som samtidigt lyckas vara en listig drift med franskt mansgriseri. Finaltexten, där hon leder i bevis att den bestialiske Marquis de Sade var "en stor moralist", är oupphörligt underhållande: på fullaste allvar analyserar Beauvoir den filosofiska innebörden av bajssex och gör det dessutom med glans.de Sade inte bara förutsade Freuds pansexualism, skriver hon, utan "tömde egoismens, orätt­visans, olyckans kalk i botten".

Det är en särskild njutning att vistas i Beauvoirs sällskap. Man tvålas in samt tvagas i museala referenser, till den grad att man faktiskt känner sig lite mindre oborstad själv. Fri från mediasamhället, för en stund, och omgiven av klassiskt gammelfransk esprit. Om varat säger hon: "Jag skulle vilja vara det landskap jag betraktar". Om människan: "förnuftigt djur, tänkande rö".

I sitt initierade efterord talar översättaren Anna Petronella Fredlund för en uppvärdering av Beauvoir som "tänkare i egen rätt, snarare än ett feministiskt och litterärt appendix till Sartre". Jag är inte säker på att det behövs. Vem bryr sig om en bunt akademikers knastertorra invändningar, för övrigt?

Femtusen sägs ha följt Beauvoir till den sista vilan på kyrkogården i Montparnasse. Något säger mig att den fanklubben är större i dag.