Att skriva en biografi om en stad är ett vanskligt företag. Har städer en egen själ? Och är den i så fall summan av de människor som verkat i och påverkat staden? Eller uttrycks stadens själ i dess gator, torg, monument, kaféer?
Jerusalem är en stad där varken den fysiska miljön eller dess människor har spelat huvudrollen, utan
idén om dess helighet. Jerusalem
är Skriftens stad framhåller författaren Simon Sebag Montefiore; "Bibeln är på många vis Jerusalems egen krönika och dess läsare, från judarna och de tidiga kristna via de muslimska erövrarna och korsfararna till dagens amerikanska evangelister, har upprepade gånger ändrat hennes historia för att jämka samman dem med sina bibliska profetior".
"Jämka samman" är ett lustigt ordval, för vad som sedan följer på dryga 800 sidor är det ena blodbadet efter den andra massakern. Inga metoder för att på ett så smärtsamt sätt som möjligt döda så många medmänniskor som möjligt har gått obeprövade i Guds egen stad. Eftersom denna text läses i en kristen kulturkrets känns det viktigt att understryka att de kristna älskarna av Guds stad kanske varit de mest bloddrypande och grymma av alla!
Jerusalem har under en stor del av sin långa levnad varit, som Montefiore skriver i sitt förord, en "utarmad landsbygdstad bland kullarna i Judéen", isande kall på vintern, olidligt het på sommaren.
Just öster om Jerusalem tar antitesen till staden vid - Judéens öken, som störtar rakt ned mot jordens lägsta punkt, Döda havet, i sanning en gudsförgäten plats för galna gudssökare innan spahotellen gjorde entré alldeles nyligen. Idén om helighet har alltid dominerat över den jordiska staden där folk går ut på morgonen för att skaffa sig bröd, där barn föds och människor begravs på alldeles vanligt sätt.
Det är idén om Jerusalems helighet som har drivit härskarfolk och självutnämnda företrädare för den himmelske Herren att erövra staden, vilken inte har begåvats med några av de kännetecken som annars utmärker viktiga städer: strategiskt läge invid vattenled eller viktiga handelsvägar, naturtillgångar och inte minst tillgång till vatten.
När Bibeln översattes till grekiska, sedan till latin och därefter till de olika folkspråken förvandlades den till den universella Skriften, och den dammiga landsortstaden invid öknen till den universella Staden. Det är oftast livsfarligt för såväl städer som människor att utsättas för idén om det universella, det sanna, det rätta.
Foto: Sebastian Scheiner
Idén om heligheten har varit Jerusalems - och dess invånares - värsta fiende från Salomos tempel till i dag då israeliska regeringar talar med höga brösttoner om Jerusalem som Israels enade huvudstad "i evigheters evighet", samtidigt som staden är en av landets mest fattiga och eftersatta.
Den gemensamma anfadern för de tre religioner för vilka Jerusalem är heligt är Abraham. Hans bidrag till grundandet av en ny sorts religion är att han bryter upp gudomlighetens geografiska bas. I Mesopotamien fanns stadsstater där guden var den mytiska och geografiska medelpunkten, landets herre.
Men Abraham är en vandrare, en som packar ned sin Gud i sadelväskan och för långa samtal med honom om rättfärdighet och orättfärdighet, öde och mirakel. Abrahams stora bidrag är den decentraliserade, nästan personliga religionen.
Med kungarna David och Salomo återinförs den centraliserade stadskulten. Kanske är skapandet av Jerusalem, av centraliserad religion, människans stora tragedi? Och kanske är det inte stenar och monument som gör Jerusalem heligt, utan att så många människor drömt och längtat efter staden, inkluderat den i sina böner och vallfärdat dit för att röra vid dess stenar?
Montefiore resonerar inte så mycket kring detta, hans berättelse är en mustig redogörelse för stadens långa blodiga historia och de många erövrare, profeter och original som satt sin prägel på den. Boken är en lättläst, paradoxalt roande och rik källa till kunskap om denna egenartade stad.
Paradoxalt är också att Jerusalem - trots alla blodbad - de facto varit samlevnadens och mångfaldens huvudstad där folkslag och religioner ständigt levt samman i en i verklig mening global by, hundratals år innan uttrycket myntades.
Författaren tillhör en berömd judiskbrittisk släkt som också har påverkat Jerusalem. Moses Montefiore byggde för 150 år sedan det första kvarteret för judar utanför stadsmuren, med Jerusalems första väderkvarn. Just där bodde under många år det moderna Jerusalems allra störste sångare, poeten Yehudah Amichai, som underligt nog saknas i det tjocka namnregistret.
Inte heller den ortodoxe lärdomsgiganten professor Yehoshua Leibovitch finns med, han som 1967 - när det arabiska kvarteret revs invid Klagomuren för att ge plats åt ett stort torg - menade att där kunde man bygga ett diskotek, eftersom det spektakel som nu skulle uppstå vid muren skulle komma att bli rena avgudadyrkan.
Vid läsningens slut har författaren inte riktigt övertygat mig om att projektet i sig borde ha genomförts. Jerusalem är för komplext för att samlas i en volym. Jag hade önskat mig en mer resonerande bok. En mer poetisk och framåtblickande. Men i Jerusalem kommer, siade Amichai, graffitin på stadens väggar också i fortsättningen att "skrivas på tre språk; på hebreiska, arabiska och dödens".
FOTNOT. Anita Goldman levde i Jerusalem i 18 år.
