Peter Cornell ser hur himlavalvet synliggörs på nytt.
Vem ser längre stjärnhimlen i städer som glimmar av ljus?
För 200 år sedan bodde 90 procent av alla människor på landet och städerna saknade elektriskt ljus. Immanuel Kant betraktade den med förundran i sin barndoms Königsberg. På den tiden var stjärnhimlen alltid närvarande, en påminnelse om oändligheten. Under antiken var stjärnhimlen mytens källa, därifrån kom gudarna och hjältarna. I dag är den mer osynlig, en abstraktion. Eller håller den på att synliggöras på nytt? I vår har jag sett tecken på det, inte i skyn men på jorden.
Det senaste numret av den franska tidskriften Philosophie ägnas åt Le cosmos des philosophes, och mer än så, en hel översikt av de senaste rönen om universum och vad de betyder för vår syn på vår existens och vara i världen. Om big bang, parallella världar, om Kant och utomjordingar, om Hannah Arendt, om Kubricks 2001 och om Star wars. Det mesta ter sig ofattbart: ett universum 13,7 miljarder år gammalt, den mörka materian, den mörka energin, strängteorin, svarta hål, ett otal dimensioner och ett oändligt antal universum. Kanske är begreppen vår tids myter och metaforer. Einstein menade att det mest obegripliga i universum var att det trots allt var möjligt att begripa.
Under våren visades en utställning av Anish Kapoor i Paris, en installation som fyllde det jättestora tvärskeppet med glastak i Grand Palais. Den hade formen av en gigantisk, 35 meter hög tredelad ballong i tyg, som man kunde gå in i. På den dovt belysta röda insidan befann vi oss i vad som liknade både en livmoder och ett svindlande universum. Var fanns vi innan vi föddes, var är vi efter vår död? Här inne kändes det ändå ganska tryggt, besökarna delade varandras häpnad för något som var större än de själva.
I Lars von Triers film Melancholia riktas all uppmärksamhet mot en himlakropp på kollisionskurs med jorden. Det råder en stämning av klibbig väntan, förnekande, av apokalyps och den yttersta tiden. Med optiska instrument och så småningom med blotta ögat ser människorna den ofantliga grågröna planeten Melancholia närma sig. Den drabbar också med ett slags astrologisk kraft den kvinnliga huvudpersonen som raserar sitt äktenskap, drivs till vansinne som Ofelia - ja, beteendet anges redan i renässansens spekulationer om det melankoliska temperamentet, tungsint, galet och konstnärligt. Det är en film fylld av sorg. Är kollisionen ett straff, som i Uppenbarelseboken?
På konstmuseet i staden Gdansk stod jag i våras framför Hans Memlings monumentala målning Yttersta domen från 1584 (en av konsthistoriens top ten). Här finns inte mycket till himlakroppar (om man inte räknar Kristus i skyn) men det är ändå den tidens framställning av människans plats i universum. De döda stiger upp ur sina gravar och efter att deras gärningar har vägts på våg leds de vidare av änglarna: de goda får vackra dräkter och stiger upp i paradiset; de onda störtas utan misskund till djävlarna i det brinnande helvetet. Är det något som ska ske en gång i framtiden eller pågår det inte varje dag inom oss, samvetets kast mellan sällhet och svart ångest? Precis som von Trier ställer Memling i metaforens form en etisk fråga, om en etisk dimension inbyggd i universum som en gåtfull mörk materia. Kant antyder samma parallellitet: "Två ting inger mig vördnad och bävan: stjärnhimlen ovanför mig och den moraliska lagen inom mig."
Vi får fundera på saken en augustinatt på torpet.
