Gunilla Brodrej ser Siegfried på Värmlandsoperan.
Hittills har Nibelungenringen i Karlstad varit en ring för nybörjare. Tät, klar, vacker och spännande.
Det är med tredje delen Siegfried som problemen börjar och då menar jag inte enbart hanteringen av Wagners hackkycklingar nibelungarna. Hela operan brukar kännas trög. Inte minst för att kvinnorna är frånvarande, Sieglinde är död och Brünnhilde sover, men också för att den innehåller många longörer med den besvärliga rollkaraktären Siegfried inblandad. Tenoren måste göras av en uthållig och erfaren dramatisk tenor med stark scenisk övertygelse och musikalitet. Det kryllar inte av dem. Men i första akten går det rätt bra för Pär Lindskog.
Siegfried är barnbarn till guden Wotan, men avlad av tvillingsyskonen Sieglinde och Siegmund. De är nu döda, men han bor i skogen hos dvärgen Mime som med varierande framgång uppfostrat honom som sin egen son. Mime har, liksom sin bror Alberich, siktet inställt på rhenguldet som numera ägs och vaktas av draken Fafner.
Ja, på Värmlandsoperan ser man att det är en rätt barnslig äventyrssaga som wagnerianer vurmar för. Mytologin är besläktad med de arketypiska sagovärldarna i dataspel, lajv, film och fantasylitteratur. Den är bara fylld med så mycket mer överspänd kärlek. Tiden verket tar i anspråk är egentligen inte längre än vad det tar att lana, lajva eller se hela Sagan om ringen. Den största skillnaden är att berättelsen spelas fram genom operasång och -musik. Förutom den brokiga rollistan finns mängder av ledmotiv för karaktärer, känslor och händelser som Wagner lägger in för att hjälpa publiken att associera i rätt väg. Igenkänningsfaktorn ökar ju mer man lyssnar. Till sist är man fast i ett nät av melodier man minns.
Wagners perfektionism inbegrep även hatet mot judarna, som han formulerade i skriften Judendomen i musiken. Han underhöll sekelskiftespubliken med sina ljudande antisemitiska nidbilder. Man tog detta till sina hjärtan såväl i Tyskland som i Stockholm. Moderna tolkningar väljer bort höknäsor och etnisk lyteskomik och problematiserar hellre jättebebisen, hjälten Siegfried, som inte ens har vett att vara rädd för den björn han tar med sig i på scenen vid sin entré. I första akten fungerar Lindskogs valpighet bra i relation till den cyniska, men också sympatiska Mime, suveränt och med bett sjungen av Jonas Durán. Hans tillkämpade faderskärlek känns äkta. Det blir en intressant analys av adoptionens anknytningsproblematik.
I andra akten blir det problem kring trollerierna. Den uppblåsbara gummidraken skulle göra succé på Skara sommarland, men här förstör den stämningen. Torkel Blomqvists sagolika ljusprojektioner hade räckt.
Siegfried genomgår i operan en sorts mognad från förvuxet barn till eldig älskare. Brünnhilde (Karlstads hjärta AnnLouice Lögdlund) ligger som en sovande Snövit på valkyrieklippan och ska bli väckt av Siegfried och acceptera sitt nya liv som neutraliserad gudomlighet och åtrådd kvinna. Vad man i stället får uppleva är en Brünnhilde som eldar upp sig själv för en Siegfried som inte riktigt är där. Då är inte vi det heller.
