På det kanadensiska popbandet Arcade Fires skiva The Suburbs återvänder de till sin uppväxts villaförort. De beskriver en plats som byggdes utan historia, där framtiden var allt. I låten "Wasted hours" konstaterar de: "first they built the road, then they built the town, thats why we are still driving around and around". De förmedlar en vilsenhet, en avsaknad av ursprung och berättelser. Bara vägar som biter sig själva i svansen.

Det är en mycket vanlig bild av den glesa villaförorten. En plats som saknar andra berättelser än den om den instängda hemmafrun eller Truman Show-lik menlöshet.

Men det finns tecken som talar för motsatsen. Att den glesa tråkigheten på allmänningarna mellan husen är perfekta spelplatser för magi. Steve Sem Sandberg formulerar det fint i sin bok Härifrån till Allmänningen. Barnen i boken gräver en hemlig tunnel under allmänningen eller går ut och sätter sig vid "steniga stenblock intill vad som på somrarna var en öppen ängsplats med stånd av krypande vildhallon" och läser högt ur en bok om Bockstensmannen.

Frihet och berättelser på allmänningen mellan husen.

Utifrån den tanken var det en klok tolkning av originalboken när Dave Eggers placerade manuset till filmen utifrån Maurice S Ill. Shaun Tan. (Bilden är beskuren).  endaks Till vildingarnas land i en amerikansk villaförort. Öppningsscenen vid en garageuppfart. Här fanns ekon tillbaka till villaförortens hämtpizza och utomjordingsmagi i filmen ET.

I Shaun Tans bok Berättelser från yttre förorten återvänder han till en plats som skulle kunna vara hans uppväxts villaförstad, norr om Perth. Han hanterar dess gleshet, vardaglighet, genom att låta det fantastiska ta plats på garageuppfarter, vid köpcentrum och gräsmattor. Någon i dykardräkt, en gammaldags variant som pärlfiskarna i Perth har, hasar sig vilset fram över den öde fotbollsplanen, förbi bensinstationen. En vattenbuffel står på ödetomten och pekar ut riktningar om man ber honom. En sjöko ligger en kvalmig sommarkväll på gräsmattan utanför hus nummer sjutton. I det dystra huset där amorteringarna äter upp alla pengar uppenbarar sig en innergård som en slottsträdgård, en tillflyktsort, en hemlighet.

Boken är formgiven som en tummad biblioteksbok. Som något som legat i decennier i en låda på villastadens bibliotek. Inuti är det bildmässig allmänningspoesi i dess alldeles vackraste form. Man vill stryka handen över varje sida för att förstå hemligheten. Skörheten, komiken, surrealismen, värmen och mitt i alltihop obegripligheten mellan husen.

I en berättelse om en vadslagning om vad som finns utanför kartan och den efterföljande milslånga promenaden genom förstad efter förstad som slutar med att de sitter vid kanten och dinglar med benen, formulerar Tan den glesa bilberoende sprawl-stadens credo, alltings likhet i den här urbana terrängen:

"Ju längre vi vågade oss ut, desto mer liknade allting allt annat, som om varje ny gata, park eller köpcentrum bara var en annan version av våra egna där hemma, monterade från samma jättelika byggsats."

Det är den likheten som kan vändas till tomhet, tristess, men den kan lika gärna vara en visuell tystnad, eller en upprepningens trygghet, som hos Shaun Tan gör att man kan låta det fantastiska komma gående.