30 år efter 1979 års revolution bevittnade världen ännu ett oförutsägbart skeende i det iranska samhället. De miljoner som hade utnyttjat tillfället som regeringens valkampanjer gav stannade kvar på gatorna även efter att de osannolika valresultaten hade tillkännagivits. Protesterna fortsatte, nya krav tillkom allteftersom demonstrationerna trots den hårda repressionen fortsatte.
I dag, ett halvår senare, har denna repression om än inte utplånat gatuprotesterna så reducerat antalet deltagare. I de senaste, den fjärde november, var det många i Teheran och minst tio andra städer som i och med den lilla säkerhet som bjöds genom de statsdirigerade antiamerikanska demonstrationerna passade på att åter strömma ut på gatorna. Den här gången, och det ännu mer än tidigare, var det kvinnorna som blev gaturörelsens ledare och föremål för säkerhetsstyrkornas attacker.
Jag vill gärna förklara vilka dessa modiga kvinnor är. Låt mig börja med livet för en av miljoner okända aktörer i rörelsen för demokrati och frihet, eftersom hennes exempel kastar ljus över både rörelsen och dess sociala bas.
Jag kallar henne Elham. Elham kommer från en av Teherans fattiga förorter, är 30 år och greps i juni. Hon sattes i Evinfängelset tillsammans med några andra kvinnor. Enligt en av hennes cellkamrater som senare delade cell med mig, var Elhams far en före detta officer vars pension inte kunde försörja den barnrika familjen.
När Elham var 15 år giftes hon bort med en kusin, tvingades sluta skolan och blev återkommande misshandlad av sin man. Med två utslagna tänder, ett stort antal ärr och ett litet underhåll skilde hon sig 15 år senare. Shariadomstolen gav vårdnaden av hennes två döttrar, tio och 14 år gamla, till fadern. Hon avslutade grundskolan och skrev in sig på en bokföringskurs med sikte på att få ett jobb.

Så långt liknade hennes liv tiotusentals andra kvinnors i Iran, och kanske även här i Sverige. Före valet fick nyfikenheten henne ut på gatan, och hon skrek slagord tillsammans med Mousavi-anhängarna utan att vara med i någon särskild politisk gruppering. Efter valet demonstrerade Elham och hennes syster varenda dag, och på kort tid blev de ledande i försvaret av gatorna. De knöt sina huvuddukar så att bara ögonen syntes, som skydd mot pepparsprej och för att de inte skulle kännas igen. Elham greps när när hon försökte få några unga män att leda Basijmilisen in på en bakgata vid Revolutionstorget för att oskadliggöra dem. I mobilen, den enda lyx hon tillät sig själv, hade hon filmer från flera demonstrationer.
Min cellkamrat, som är politisk aktivist, pratade med Elham i timmar för att ta reda på varför hon, vars enda önskan var att få ett jobb, hade blivit så djupt involverad i den folkliga rörelsen.
Elham hade svarat att hon för länge sen hade insett att i vårt samhälle var en kvinna inte en fullvärdig människa, att hon inte hade några rättigheter överhuvudtaget. Hon kände en uppdämd vrede mot det system som i åratal hade behandlat henne orättvist, och i lika hög grad hade hon utvecklat en stark vilja att stå emot orättvisan. En gång berättade hon att när milisen dök upp hade killarna sprungit därifrån, så hon och systern var de enda som var kvar:
– Men jag kan ta stryk. Det var ingenting jämfört med det jag fick av min man och mina bröder. Människolivet är inte värt så mycket, har jag upptäckt.
Samma kväll pratade Elham i timmar om frisyrer, killar och filmstjärnor. Hennes värld låg långt från den vanliga bilden av en politisk aktivist. Systrarna saknade dator, Elham fick information om demonstrationerna genom systerns pojkvän som hon träffade utan familjens vetskap. Hennes största problem var det våld som bröderna skulle straffa henne med för vad de hade gjort när de bägge systrarna blivit släppta.

Jag tror inte att Elham är något undantag. Tvärtom, på många sätt representerar hon den generation som bär upp dagens politiska folkrörelse, unga människor som har växt upp med systemet utan att ha någon tro på det.
Elhams historia är historien om många kvinnor som oavsett klass och sociala skillnader har lidit av könsdiskriminering. När den islamiska republiken etablerades 1979 förklarades många lagar som gynnade kvinnorna vara anti sharia och avskaffades. Nya stiftades.
Bandet och samarbetet mellan patriarkat och fundamentalism i Iran skulle kunna kallas ”kontroll av kropp och medvetande”, och vi drabbas dagligen av nya regler som syftar till att driva kvinnorna tillbaka i husets allra bakersta rum.

Men vad som måste understrykas är att de iranska kvinnorna har motstått lagar och regler, inte bara individuellt utan också kollektivt – och dessutom haft framgångar. Kvinnorörelsen har fått in kvinnors krav på den offentliga arenan och tvingat fram eftergifter i form av viss reformering av lagar och regler.
Men den viktigaste framgången är att idén om frihet och jämlikhet, det vill säga genusmedvetande, bland kvinnor. Denna medvetenhet har spritts med urbaniseringen, alfabetiseringen och alltfler utbildade frambragt ett ansenligt antal kvinnor som ifrågasätter sina villkor. Den relativa öppenheten före valet gav dem tillfälle att framföra sina krav i stor skala.
Och kvinnorna, som i 30 år fått stor erfarenhet av skärmytslingar med polisen när det gäller slöjan, visste bättre än andra hur man konfronterade säkerhetsstyrkorna. Det våldet påminde om det där hemma, och när man äntligen började tala om våldtäkter och sexuellt våld mot politiska fångar bar de med sig erfarenheterna av dagliga attacker mot deras mänskliga värdighet. Därför agerade kvinnor på gatorna med större mognad än männen.
Den färgstarka närvaron av kvinnor i gatuprotesterna efter valet utmanade alla accepterade genusklichéer:
Unga kvinnor i enligt den islamiska republiken opassande klädsel formulerade sina krav bredvid männen, inte i separata grupper så som förväntades av dem. Det första budskap som kvinnornas närvaro formulerade var kollapsen för den obligatoriska slöjan och det offentliga rummets könsapartheid.
Från början var de bara närvarande, men så småningom fann kvinnorna sina specifika roller. Uppdelade i grupper hindrade de gripanden av unga män och försökte befria dem som redan tagits av säkerhetspolisen. Många av dem ledde försvaret av gatorna, och särskilt på senare tid har vi sett många scener där unga kvinnor initierar och leder slagordskörerna – trots att kvinnors närvaro i rörelsens politiska ledarskap är obefintlig.
Efter att fängslade kvinnor har släppts ut har några av dem berättat om sexuella trakasserier och tortyr. Vissa kvinnors död, som Tarahen Mousavis, där våldtäkt och mord har bevisats, har resulterat i att våldtäkt av fångar blivit vida diskuterat - så för första gången sedan 1979 följer nu kvinnorörelsens aktivister upp sexuellt våld mot kvinnliga politiska fångar. I många fall har kvinnliga fångar tvingats att erkänna sexuella relationer med manliga fångar, särskilt reformistiska sådana. Dessa kvinnor användes som bete för att sätta dig de politiskt aktiva männen.

Kvinnorna som riskerat livet för demokrati och frihet har illustrerat kopplingen mellan könsfrågorna och mer generella krav på demokrati. Men könsfrågorna är än så länge långt ifrån erkända i den folkliga rörelsen och bland dess ledare.
Det problemet försvårar utvecklingen inom den iranska kvinnorörelsen. Om den inte lyckas lansera sina oberoende krav, teoretisera dem och hitta strategier för att koppla dessa krav till de folkliga protesterna, riskerar den att utraderas.
Jag tror att det internationella samfundet kan spela en viktig roll för att förhindra detta. Jag tycker att följande steg borde tas, inte minst av Sverige och EU:

• Politisk, ekonomisk och juridisk press på den iranska regeringen för att den ska respektera mänskliga rättigheter i allmänhet och politiska fångar i synnerhet, dra tillbaka dödsdomar, inklusive dem som avkunnats för fem individer vilka deltog i protesterna efter valet. Annullerande av alla kvinnodiskrimerande lagar och stopp för handlingar som underminerar rättigheterna för etniska och religiösa minoriteter, liksom för homosexuella.
• Stöd för de juridiska och politiska initiativ som, i frånvaron av oberoende domstolar i Iran, politiska aktivister har tagit för att ställa dem som brutit mot de mänskliga rättigheterna inför rätta.
• Att genom regeringar och människorättsorganisationer skapa förutsättningar för visum och uppehållstillstånd i säkra länder för människorättsaktivister i fara.

Elham är kvar i Teheran. Hon slåss mot manligt förtryck i familjen och mot statens fundamentalism. Vi kan inte överge henne och tiotusentals andra kvinnor i samma position.

Shadi Sadr
kulturen@expressen.se

Shadi Sadr är iransk advokat, kvinnorättsaktivist och journalist, som i veckan besökte Stockholm och föreläste i Riksdagen.
Översättning och textbearbetning Nina Lekander.