Hanna Höglund möter Julien Neel, mannen bakom den feministiska serien Lou! för unga tjejer.
När jag först läste Lou! var jag övertygad om att Julien Neel var en kvinna.
Det var klart att en subversiv, feministisk serie som riktade sig till och skildrade knappt tonåriga tjejers känsloliv så på pricken, inte kunde vara skriven av en man.
Så fördomsfull jag var.
Julien Neel är man, gift och pappa till två barn. Och likt sina öppna slutserierutor i Lou! vill han hellre ställa frågor till läsaren än komma med svar.
- Kvinnor och män är sorgligt nog inte jämställda i dag, säger han när vi ses på Serieteket i Kulturhuset i Stockholm. Speciellt inte när man som i min familj bor i södra Frankrike nära italienska gränsen och den latinska kulturen.
Lou! handlar om Lou, som när serien börjar är tolv år och bor med sin ensamstående mamma. Hon har en bästis och är kär i grannkillen Tristan. Men hon är utanför i skolan och syr sina egna kläder - fast vägrar konsekvent att tryckas ner av taskiga kommentarer från jämnåriga.
Det kan låta traditionellt och se tjejigt pastelligt ut på omslaget, men en mer stärkande serie får man leta efter. Jag tror seriöst att mitt liv sett annorlunda ut om jag hade fått läsa Lou! som tolvåring - här utmanas kärnfamiljs- klichéer och lyckliga slut och här står flera aktiva, starka kvinnor i centrum som inte gör traditionellt kvinnliga saker utan går på tvärs mot samhällets normer.
I de följande delarna kommer Lou bland annat att drabbas av en tonårsdepression, bli osams med bästisen, av och till vara kär i tråkiga Tristan och träffa Paul - min personliga favorit - som är nördigt förtjust i allt som har med Hawaii att göra.
Neel berättar att ett frö till Lou! såddes när han och hans gravida fru satt på ett kafé precis när de hade fått reda på att de väntade en dotter. Vid bordet bredvid satt två män som högljutt smädade sin chef.
- Det var en sådan kontrast, säger Julien Neel. Där satt jag och min fru som i en dröm, i en lycklig bubbla, och så hade vi symbolerna för hur brutal världen kan vara bredvid oss. Då kände jag att jag ville skapa något som kan hjälpa flickor som min dotter att hantera grymheten i världen.
Samtidigt säger han att han inte har velat skriva en serie för tjejer utan om tjejer. Han vill egentligen inte skilja mellan vuxen- och barnböcker eller tjej- och killböcker,
- När jag skapar en figur är det inte viktigt om det är en tjej eller kille. Lous mamma är till exempel jag själv, en författare som älskar tv-spel.
När Neel var liten var serierna han läste väldigt stereotypa. De handlade om män som kom hem från jobbet med sina portföljer och fruar som stod redo med middagen och mannens tofflor.
- Jag växte upp med en ensamstående mamma som bröt upp från många män inklusive min pappa. Det var svårt för mig att hantera, kanske på grund av alla de där 50-talsserierna jag läste. Men min mamma letade efter sann kärlek och det var väl ett slags frihet. Jag däremot, har verkligen velat ha en familj och anser att efter att män och kvinnor gått skilda vägar i samhället behöver vi bygga upp något tillsammans igen, något jämställt.
Jag tycker att du i Lou- böckerna ofta utmanar idén om det lyckliga slutet.
- Ja, jag upptäckte efter ett tag att alla mina slut var väldigt ledsamma. Jag försöker väl bara skapa något som är på riktigt, i verkliga livet är det ju alltid en blandning. I början när jag skrev Lou! försökte jag skriva i traditionell serietidningsform med en sida i taget och ett skämt på slutet, men jag misslyckades... Jag gillar att lägga skämtet i stället och så något annat, en annan känsla, på slutet.
Varför kan inte Lou bli ihop med Paul i stället för Tristan? Jag älskar Paul...
- Jag tycker verkligen också illa om Tristan! Så jag skapade Paul - den här schysta killen som kanske inte ser lika traditionellt bra ut men som har en helt egen inre värld - och tänkte att Lou kanske kunde bli kär i honom. Men barn som jag träffade på seriefestivaler bara frågade om Tristan hela tiden och var verkligen inne på att det var den kärlekshistorien som gällde. Så nu är jag i ett intressant läge där jag skriver om en figur som jag egentligen inte gillar men som ändå får vara med.