Den annalkande puberteten har rustat min dotter med pagefrisyr och motvillig skepsis. Det är dagen före julavslutningen och hon är tio på det elfte, frågar om jag har hört något, vad de har sagt, och jag försöker förklara att det inte finns några ”de”, inget därför, ingen klagoinstans, inget pappa kan göra. Hon tar min hand, något som sker allt mer sällan, och vi pulsar vidare genom blötsnön mot den bård av kala träd som skuggar punkthusens nedersta våningar. Nu berättar hon minnen: en tomte (i den gamla lägenheten) och ett eko i trappuppgången och en röst som måste varit min – när jag gick ut och köpte det årets tidning för att läsa det årets julnovell – i en annan familj, det är nu längesen.
Runt oss och över oss: inget Almqvistväder precis, dåligt siktdjup och blöt dimma, men sidensvansarna kastar ut sina tropiska fjädertuber i Årstafältets lufthav och äter träden blanka på söta, röda bär. Vi blir stående, hon och jag, och blickar upp på deras bestyr. Hon säger: Sidensvansar bryr sig varken om julen eller oss. Ändå känns det som om några av dem kastar förstulna blickar på oss mellan tuggorna, på sina ömkliga avfällingar: vingklippta artfränder på drift från sin flock.
Vid Årsta Torg accentueras henne undran: inga antydningar till frusna julgransförsäljare, ingen doft av barr och ingen nätapparat av stål och gummi som fick förflutna granar att vika in armarna mot kroppen i en väntans givakt. Som vi brukade förlösa. Hon och jag. Eller Elsie och jag. Eller hon och jag och Katarina. Eller ännu längre tillbaka: hon och jag och hennes mamma – i den satellitiskt glimmande tvåan vid Mälaren – som styrde in granen genom lägenhetsdörren, drog av det tvingande nätet och fick se den välkomna oss med långsamt lyfta grenar. Och nu, detta kontrasternas år: Inga julskinkor eller julhandel, inga korinter till ögon och ingen adventskalender – denna dagliga svarta kvart i SVT1 som en påminnelse om döden – följd av Bolibompaprogramledarens bakfulla förtvivlan när hon tvingas tillstå att det inte blev något i dag heller. Noll. Ingenting. Ingen julbock, ingen knäck, ingen frid, ingen tröst, ingen mamma och pappa.
Vi tar farväl vid skolan, ett bra farväl, en trailer till det stora, och vi slussas vidare ut i våra dagar, hon till den sista för terminen – pysslets och yrans – och jag till mina försök att skriva om att det aldrig blir jul igen.
Moa-Lisa lyser upp när hon ser mig och vinkar välkommen genom butiksfönstret. Lågtrycket har slagit fram vatten ur snösörjan. Kindpussarna: en ovana från Paris. Så inte hennes ögon och mun, den egomana bristen på skuld som bara vägs upp av överflödet av ungdom. Det är hit jag brukar gå när KBT och piller inte hjälper. Men i dag fungerar inte tricket; hennes kronbladsformade fluffkrage ramar in ett ansikte som bara ökar min ensamhet (för Moa-Lisa har så jävla mycket med sig själv, aktiviteter och gracer). På tv:n just till vänster om hennes torso får Jorge Martinelli, 19, en Aktuelltmikrofon uppkörd i ansiktet och tvingas ur ett först man trodde det var ett skämt, varpå Mira Ivanovic-Lund, 16, tillägger att det här kommer inifrån oss själva och Jorge får avsluta med att säga att det är vi själva som har fuckat upp julen. Moa-Lisa håller upp en stickad topp framför tv-rutan och säger att ”hela den här pajade julgrejen” passar henne perfekt, nu hinner hon få färdigt den nya kollektionen och slipper åka hem till sina kryptofascister i Västerås och äta döda djur en hel helg. Hon förstår mig inte. Inte min perversa dragning till städer som Södertälje och Borås, inte mitt minne av Warszawapakten, och definitivt inte vad jag menar med Almqvistväder. Själv förstår jag inte hennes sorglöshet och itufallande nylonapplikationer. Hon frågar vad jag ska göra i kväll. Jag säger att jag ska följa Ada genom skymningen till Adas mamma. Men glöggen på Julian Red då? undrar hennes hjortronögon. (Jag har inte kysst någon på ett halvår.) ”Jo, kanske”, svarar jag – samtidigt som tv-reportern tackar Jorge och Mira för deras hjälpsamhet – men struntar i att nämna att också den är inställd.
Vad har jag gjort denna december? Norénshoppat bort mina sista fyra papp på Hopes utförsäljning. Nästan fällt en tår när snöfallet och kylan från de öppna scendörrarna gifte sig med aktörernas munrökar i slutet av Dramatens Kasimir och Karoline. Insett att jag inte gillar Swedenborg. Inte ringt mamma. Framför allt blundat för det faktum att hennes åttiotalshotelse om att då blir det ingen jul! (om inte jag och systrarna hjälpte till att städa undan hösten) nu blivit manifest.
Halvtimmen senare trycker jag pannan mot Mats kontorsfönster. Ser Humlegården stå svart i det vita. Träden här uppifrån: sådana jag hade till tågbanan när jag var liten. ”Hallå Drömmarn!”, ropar han plötsligt från sin position bakom min rygg och ber mig att sluta blänga ut mot Ingenting som en karaktär i en nittiotalsnovell. Jag svarar inte, men tänker: Tack Mats för att du sliter mig själv ur mig själv, och: Vad i hela fridens namn ska jag säga om en timme på debatten på Kulturhuset?
Det är hit jag brukar komma, till Ankler & Fürst Agency, när det inte går att skriva och tänka. Här finns en mjuk soffa som man sjunker ner i till halsen och en lattemaskin som heter Jura Impressa 59. Någon som bryr sig och säger att allt ska bli bra (som en gång pappa) och det går nog över (som hans fru). Men när jag lossar pannan från fönsterglasets kyla och vänder mig mot Mats ansiktsoval ser jag att oron spritt sig även hit; inte heller han erfar någon annalkande frid. Tydligen ska fenomenet ha spritt sig även till kassakon Tyskland, ”som är oss i röven i allt”, och där betyder ett uteblivet julfirande inte bara vikande upplagor (vilket mer är förlagets bekymmer) utan i längden också ett vikande intresse för den svenska litteraturen i stort. Jag ser att han – humanistiskt bildad trots åren på Handels – pekar ut över Humlegården och försöker le åt det ”Kainsmärke” som jag ”kysst fast” i fönsterglaset. Han syftar på det feta avtryck som min panna avsatt på fönsterrutan och nu dubbelexponeras mot snön som börjar falla över Kungsträdgården. Det går att urskilja en blank rynka i fettfläcken för var och en av detta års genomlidna adventssöndagar. Nu vänder jag mig mot Mats och känner att det är min tur att försöka le. ”Vem är det som är författaren av oss!”, skallar jag heroiskt. ”’Kainsmärke’, ’kysst fast’, är det du eller jag!” Och så fnissar vi. Jag får sitta i hans stol och vicka fram och tillbaka och prata med Tyskland på telefonen samtidigt som han, på kontorsgolvets scen, låtsas pulsa runt i ett kvällsflimrigt Söderort i jakt på en novell om den aborterade julen.
Kort referat av Kulturhusdebatten: Lisbeth Wallander (hon heter i verkligen något annat) vill göra gällande att ”jag-litteraturen” (en term hon verkar uppfinna i stunden) är ett tecken på att de sista resterna av Samhälle dukar under. Jag känner mig så jävla ensam att jag bara vill skrika. Jag hör mig själv säga ”homosocial talakt” och tvivla på om den där ”samhälleliga endräkten” som Lisbeth talar om överhuvud taget existerat. Någon i publiken fnissar till, det känns som om det är åt mig, och ex-kulturrådet till moderator väljer att kyla ner det hela genom att passa frågan vidare till Correns kulturredaktör. Tystnad, tankar. Lufthavet utanför Kulturhusets panoramafönster svartnar i en explosion av duvor. Debatten är igång igen. En lyriker som vägrar att skriva lyrik blåser i mikrofonen och säger något som nästan gör mig upprymd: ”Det vet vi som försökt”, bokstaverar hon, ”att det kan vara ett helvete att tillhöra medelklassen. Problemet är bara att det är så jävla skönt!” Lisbeth – påhejad av publikens små nickar och hummanden – omformulerar misfit-lyrikerns åsikter på ett ganska patroniserande sätt och beskriver ett allas krig mot alla och en stängd grind mot sjön. Så där går hon på. Tills en psyksjuk man ute i caféet börjar ropa jävla hora och inte slutar förrän han blir bryskt avvisad av de tillskyndande Securitasvakterna. Men hallå! Jag vill också blåsa i mikrofonen! Jag vill fråga vad alla gör med sin ofullbordade längtan efter att få bryta sig in i något vackrare och större, som typ julen, men då blir det lite tumult faktiskt. Protest. Som om vi samlats här för att prata om julen! Och med de orden sätter moderatorn punkt.
Efteråt står vi i ringar och pratar om de fallande priserna på villor och bostadsrätter. Lisbeth tipsar lyrikerns bror om en hyresrätt som ansökt om omvandling och en passivt aggressiv kille från Södertörns högskola kommer fram till mig och säger att jag är lika tillkämpat hädisk som puckad. Han har förmodligen rätt. Jag kommer på en massa subtila elakheter att sticka ner pojken med, men vill inte, lyckas avhålla mig. Man går omkring i sin psykologi. I sina kontaktsvårigheter. Människorna omkring mig är ju faktiskt som jag: har ögon, läppar. Själv har jag en halsduk som jag sveper om halsen när jag tackar för mig. Och mamma ringer. I hissen mot markplan konstaterar hon att det väl knappast är någon idé att jag kommer ner. Hon undrar hur Ada tar det och jag borde svara ”dåligt” men jag svarar ”bra” och hon, i vars uterus jag vilat, tillkännager att vi får ta och strunta i julklappar. När jag kommer ut på Sergels torgs välta schackbräde drar jag mig till minnes hennes hotelser om den inställda julen, som nu blivit verklighet, men också att man inte kan prata med sin mamma om sådana saker. I stället får jag höra att det börjat snöa i hennes inland. Igen. Och så detta med Ada. Att fråntas julen som man fråntas ett plastsmycke ur en sömndrucken hand. Ha det bra mamma. Och ja då. Och jag lovar att ha det bra jag med.
Eftersom jag periodvis lider av oro och ångest, och då inte kan skriva, hämtar jag ofta Ada tidigt och får många tillfällen att hänga med killarna på fritids och diskutera dataspel och kampsport. Vi har utvecklat en rätt bra relation över åren. För deras föräldrar är min ständiga tillgänglighet nog lite suspekt och inte alls ett tecken på att jag tillhör den kulturbärande klassen, utan snarare ett bevis på att jag är arbetslös. Jag har nu anemiskt vandrat genom och ut ur staden, återser klass 3C i sin närförort och inser att slaget är förlorat. Tompe, liksom utplacerad i sitt sedvanliga hörn, river upprivet vingarna av änglarna och återbördar dem till askarnas mörker. Anton, den faderlöse, som alltid brukar titta upp från dataskärmen och glittrande hoppa upp i mitt knä stumnar så fort han får syn på Tompes ängladissektion, påminns även han om faktum och släntrar håglöst tillbaka till skärmen.
Ada.
Hennes stoicism är oerhörd.
Bekymmersrynkan, arvet från fädernet, gläntar bara till varje gång hon drar ett träben av de små tomtarna med ett retfullt plopp. Hon tittar upp på mig. Försöker sig på ett av de där leendena, arvet från mödernet, en gest som det bara blir anatomi av; en muskelsammandragning som inte når ögonen. Hon har slut på frågor för det kommer inga svar. Lily och Malcolm, Cosmo och Tindra P och hennes halvsyster Stephanie och en kille från tvåan som jag inte vet vad han heter plockar isär 2008 års julpynt. Det blåglansiga papperet, till låns från barndomens vinternatt, hamnar i en burk, glitter i en annan, små stjärnor klistras tillbaka i sina ark och någonstans under denna process, denna grundkurs i sorg som vi glömmer innebörden av under puberteten, märker jag att Ada nu tagit in den fulla vidden av vad som håller på att hända med Tompe. Tompe är undantaget. Han bär på en sorg som inte ryms i treornas pysselrum. När han lämnar rummet följer Ada och jag efter och jag frågar mig var personalen håller hus. Inte utanför mysrummet, där Tompe står med ryggen mot oss i begrepp att köra ner sin pappkrubba i en grå papperskorg. Nu gör han det. Spelar upp både min och Adas vrede, vantrivseln i den sena världen, när han vrider huvudet av Jesusbarnet och skakar stallets innehåll så att lammen sprätter över linoleumgolvet. Sen klämmer han ihop sitt bygge över taknocken, kör ner det så långt det går i den redan överfulla papperskorgen och vänder sig mot oss som en ännu oformulerad anklagelse. Är det tårar vi ser i hans ögon? Han upptäcker att en av de vise männen har hamnat på golvet, böjer sig ner för att plocka upp honom och utnyttjar manövern till att torka ögat torrt med sin tröjärm.
Ute har skymningen fallit och på torget har julgranen vält. Vandaliserats och plockats ren på lampor och sladdar. Hennes ord: förfärligt. Vid ridskolan står pissblöta hästar och fryser i mörkret och i en fullpackad cityjeep kör en till reklamare förklädd småborgare sina julklappar till Östberga återvinningscentral. Han gasar aggressivt, preoidipalt, som om han för bara fem minuter sen insett att det däremot inte går att återvinna denna förlorade jul. När han sladdat bort i gruset förbi värdshuset och rackethallen sänker sig en stor tystnad över oss. Allt som då finns. Ada och jag. Och sidensvansarna som trycker i trädtopparna med de ludna kropparna tätt packade om sina fågelhjärtan. Vi ser dem inte. Men vi vet att de sitter där. Skuldra vid skuldra i decembermörkret.
Strax tonar hennes mammas tvåa fram ur mörkret. Sockenplan driver iväg ut över världens brant. En plötsligt vind särar på molntäcket och rafsar i talltopparna som en slöjdlärares fingrar i pappas lugg och Ada, stackarn, noterar de isärslitna molnen och den allt intensivare svärtan därbakom, men hon säger ingenting, ler bara, åt att det faktiskt börjar likna Almqvistväder.
Till sist säger hon, eller tänker, att vi inte fick det vi ville ha, att julen inte nådde fram och fick namnet sent i december.
Hon vill springa sista biten till mamma och ger pappa en kram som om det var vilken fredag som helst. Steg. Och så är hon borta. Pappa står kvar i sina kläder, i allt han har varit, en kapsel av hopp. Han står kvar en stund under sidensvansarnas lågmälda överenskommelser. Tänker: God jul. Var du än är någonstans.
Stefan Lindberg
Stefan Lindberg är född 1971. Hans senaste bok är novellsamlingen I Gorans ögon, som kom ut tidigare i år.
