LUKTAR JÄV. Jasenko Selimovic tycker att urvalet av de kulturtidskrifter som får stöd präglas av jäv och politisering. Foto: Hans Runesson
LUKTAR JÄV. Jasenko Selimovic tycker att urvalet av de kulturtidskrifter som får stöd präglas av jäv och politisering. Foto: Hans Runesson

Selimovic: Gör om stödet till tidskrifterna

Publicerad

I veckan kom beslutet om vilka publikationer som i år får del av tidskriftsstödet.
Jasenko Selimovic skriver om behovet av ett nytt urval som främjar kvalitet i stället för vänskap och politik.

Stödet för kulturtidskrifter är nu äntligen fördelat. I ett inlägg innan nyår skrev jag att systemet lider av risk för jäv vid bidragstilldelning, otydliga regler, samt otillräckligt stöd för kvalitet och mångfald (GT, 29/12-14). Inlägget framkallade gälla protester och få konkreta invändningar. Men veckans fördelning aktualiserar problemet på nytt.
Anmärkningen om behovet att fundera över jäv avfärdades som orimlig. Få verkade upprörda över det faktum att man kan sitta i en referensgrupp som i praktiken beslutar om bidrag och sedan fakturera för artiklar till just de tidskrifter som har fått bidrag. Referensgruppens ordförande, Linda Fagerström, togs som huvudvittne för utsagan om att det var "oproblematiskt" (exempelvis GP, 1/1-15). Mårten Arndtzén på Sveriges Radios kulturredaktion kunde inte ens förstå vilka som skulle kunna tänkas vara jäviga. Här kommer därför några exempel:


Ordförande i gruppen Linda Fagerström har skrivit i Lyrikvännen,samt i Cora.Vid sidan om att hon har den något tveksamma vanan att först recensera Paletten (2007), för att fyra tidskrifter senare skriva i den (2008), för att sedan skriva i den igen (2010), för att sedantre nummer senare recensera den igen (2011) - (det var inte en recension av hennes nummer, men nästan) - för att sedan, när hon blir medlem i referensgruppen (2013), inte reservera sig inför besluten om Paletten.
Jag kunde inte heller hitta reservationen inför tilldelningen av medel 2013 till 10TAL, där Fagerström skrev 2013 (nr 12/13). Men det är sällsynt. Oftare kan man se exempel på, vad ska vi kalla det, intrasslade band? Referensgruppens Rasmus Fleischer skriver för bland annat Fronesis och Brand. Henrik Berggren för Arena. Tidigare medlemmen Malin Krutmeijer ansåg sig vara jävig inför besluten om Fronesis, Arena, Lyrikvännen, Ordfront, och Paletten.


Som om det inte räckte beslutade hon själv om stöd till Bang, för att sedan genast skicka en artikel till den. Artikeln kom ut mindre än tre månader efter att Krutmeijer varit med och beslutat om att Bang skulle få ett av de största bidragen.
Arndtzén ser inte problemet än? Referensgruppens Lawen Mohtadi har inte bara skrivit för Arena och Bang, hon var också medlem i Arenas redaktionskommittéoch chefredaktör för Bang. Som Krutmeijer alltså skrev i. När hon inte recenserade Mohtadis bok. Eller Arena. Eller Bang.
De här uppgifterna, bara en bråkdel av det som finns, tog mig en halvtimme att hitta. Hur kunde Arndtzén som ändå är journalist på Sveriges Radio och van vid att granska, ha så svårt att tänka sig detta? Jävsdiskussionen har pågått länge, till och med Riksrevisionen har skrivit om den. Sedan snubblade jag över presentationen av medverkande till ett nummer av Paletten under 2009. Gissa vem? Mårten Arndtzén.


Innan nästa person går i taket över tanken på att det kan förekomma jäv, är det kanske bra att ta ner bollen och prata sansat. Regelrätt jäv förekommer sannolikt inte. Jag har inte kollat alla artiklar men vad jag kan se så reserverar sig alla berörda.
Likaså utgår jag ifrån att det finns en rimlig förklaring för den reservation som saknas. Som naturligtvis kan bero på att jag inte kunde hitta den eller misstog mig. Men delikatessjäv är ett problem. 20 procent av de inblandade som Riksrevisionen intervjuade kände till ett eller flera fall, även bland de som har fått bidrag. De hittar väl inte alla på? Delikatessjäv finns "om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans/hennes opartiskhet i ärendet". Finns det inte i de ovannämnda exemplen någon sådan omständighet?
Dessutom är ju själva misstanken skadlig. För har inte en skribent som beslutar om bidrag lite lättare att komma in i en av de tidskrifter som får stödet?
Detta är frågor som är utomordentligt kniviga att reda ut. Därför är det bäst att inte behöva reda ut. Kulturrådet har en välskriven policy mot jäv, men referensgruppen verkar inte hitta rimliga sätt att tillämpa den. Varför kopierar de inte metoder där andra verksamheter har löst liknande problem?


Fagerström hävdar i GP att det är omöjligt att hitta alternativ och påstår att den akademiska världen använder samma system (så kallad "peer review") som Kulturrådet. Men hon slirar på sanningen. Kolleger (peers) som för vetenskapliga publikationers räkning gör en "review" av artiklar är ju anonyma, liksom artiklarna också är anonymiserade.
Man vet varken vem som har skrivit den eller vem som granskat den. Annars skulle ingen acceptera det. På samma sätt som vi inte accepterar att en politiker fakturerar bolag som får bidrag av styrelsen som politikern sitter i. Eller att bostadsrättsföreningens medlemmar fakturerar firman som vann offerten på att bygga om huset. Att Fagerström inte ser problemet är olyckligt.

 

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Johan Hilton, förlagschef på Atlas, har protesterat mot mitt påstående om att reglerna är oklara för vilka tidningar som kan få stöd. Linderborg tyckte att jag till och med var ute efter att tysta "samhällskritiken" (AB, 30/12 -14).
Hilton har rätt i att gränserna är svåra att dra. Men nuvarande system lämnar fler hål än det går att täppa till. Min poäng är inte att tysta samhällskritiken - och anklagelsen vittnar om att Linderborg och Hilton tror att samhällskritiken bara finns hos vänstern. Men även liberaler och högern vill förändra samhället. Därför är det rimligt att, om vi ska ha utpräglade samhällskritiska tidningar (vilket jag tycker att vi bör ha), även vänsterliberal, liberal, eller konservativ samhällskritik kan få plats. Det har varit mycket prat om demokratin som hotas i samband med att tidskriftsstödet skulle skäras ner. Jag håller delvis med, det fördjupade samtalet har få platser i dagens offentlighet. Men demokratins kärna är att man tillåter olika sorters samhällskritik. Den åsiktsmångfalden är det uttryckliga ändamålet med statsbidragen, enligt förordningen. Varför uppfylls den inte? Varför kan en överväldigande del, nästan alla, av de skrifter som får bidrag och som diskuterar politik förknippas på ett eller annat sätt med ordet "socialistisk". Jag har kollat genom alla, så uppriktigt - varför?


Linderborg har flera gånger visat att hon önskar att andra inte publicerar artiklar som hon ogillar, hon ägnar sig åt att brännmärka andras åsikter, minska utrymmet för dem som inte följer hennes "systemkritiska" linje. Men jag hoppas att Hilton - vars Atlas-förlag ingår i Arenagruppen, liksom Arena, som delar artiklar och sajt med Dagens Arena, vars nuvarande eller tidigare skribenter, redaktörer och anknutna, medverkar, är ansvariga eller har kopplingar till Fronesis, Ord & Bild, Re:public, Brand, Ordfront, Paletten, Mana, Bang, Tidningen Kulturen,som samarbetar med Karlskoga-Kuriren (som återpublicerar Arenas ledare), Piteå-tidningen (som återpublicerar Arenas artiklar), som rymmer Arena Idé, Arena skolinformation och Arena Opinion, som bildar opinion "på uppdrag av LO" och andra fackförbund, stöds av LO, som ingår i Socialdemokraternas ledning, äger en del i Aftonbladet, recenseras och marknadsförs på kultursidorna i Aftonbladet - ändå är tillräckligt mycket demokrat för att inte vilja ha samhällskritik endast från ett håll.


Kulturrådet måste väl inse att den bidrar till den problematiska instängdheten och bristen på åsiktspluralism? Kom ihåg att ovan nämnda krets inte handlar om "hela kultureliten", inte ens "hela vänstern i kultureliten", utan om en mindre klick.
Men dessa beslut missgynnar nästan alla som inte tillhör den innersta kretsen. År 2010 kom SD in i riksdagen. Hela Sverige skakades i sina grundvalar. Cirka tre månader efter det beslutades om tidskriftsstöd, till bland annat Expo, den viktigaste tidningen för granskning av extremnationalism. Men referensgruppen hade en egen bedömningsskala. Expo fick nöja sig med cirka två tredjedelar av det som Fronesis fick. (Fronesis är en tidning som Arena beskriver som "tänk vad socialdemokrater kan.") Sedan tilldelade de stora medel till en hel rad nämnda tidningar, som verkar abonnera på stöd, och därefter kom Expos tur. Referensgruppen tyckte att Expos kvalitet och relevans år 2010 förtjänade cirka två tredjedelar av det Teatertidningen fick. Hälften av Palettens stöd. Mindre än Socialpolitik fick. För att inte nämna att en av de mest kvalitativa, komplexa och intressanta tidskrifterna, Arche, fick samma summa som Expo.


Där någonstans ligger också förklaringen till de starka reaktionerna på min artikel. De här människorna vet naturligtvis att jag är tidskrifternas förespråkare och att det krävs många förvrängningar för att bevisa motsatsen. Men de tycks reagera så starkt för att jag rörde i något som inte fick sägas om den kretsen.
Vissa tidskrifter är osannolikt bra. Ta en Arche och tillbringa en dag med den. Läs 10TAL:s nummer om Ukraina. Eller ta den, nuförtiden överideologiserade men fortfarande läsvärda, Glänta.
Men de människor som ser på tidskrifter som någon sorts opinionsbildande valmaterial håller på att förstöra legitimiteten för hela systemet. Därför är det nödvändigt att återerövra legitimiteten och förbättra villkoren för de bästa tidskrifterna. Det som krävs är att man premierar kvalitet och relevans i stället för vänskap och politik. Jag har därför föreslagit att man höjer kvalitetsribban. Flera har, förvånande nog, undrat: "vilka ska avgöra vad som är kvalitet?". Det självklara svaret är: en referensgrupp. Det är ju det den gör i dag! Fördelar stödet och sätter ribban så att några tidskrifter får mycket, andra mindre och vissa inget.


Min invändning är, förutom de redan nämnda med jävsproblematik och politisering, att de sätter ribban alltför lågt, vilket gör att Arche, 10TAL, Expo, Karavan, Sans och även Glänta får mindre pengar. Eftersom resurserna späds ut på exempelvis den näst intill obegripliga och till hundra procent oläsbara Det grymma svärdet liksom på Bis (Biblioteksdebatt från vänster) som fortfarande ivrigt diskuterar om "kommunism [är] en historisk parentes?"
Det är inte rimligt. De pengar som man på så sätt frigör bör ges till de bästa tidskrifterna (hälften) och till de helt nya tidningarna (andra hälften). Så kan vi förstärka kvaliteten, förbättra villkoren, bredda samhällsdebatten och skapa utrymme för förnyelse.

Jasenko Selimovic

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag