På Östasiatiska visas ett banbrytande försök att inventera Kina på samtida konst som tematiserar det som brukar förkortas med h, b och t. Detta har aldrig gjorts. Inte någonstans. Verk som får betraktas som amatörartade eller rakt av dokumenterande samsas med ledande namn inom den kinesiska samtidskonsten.

Trots den hejdlösa blandningen riskerar mycket att te sig bekant för en svensk besökare. Och ganska oförargligt. I kringtexter och enstaka verk anas en kinesisk särart i synen på kön och sexualitet, men det dominerande visuella språket har lånats in från en väl använd västerländsk kanon. Det är som om dessa koder är så inpräntade att ingen längre förmår att hitta ett eget språk.

Här återfinns inventarier i globala gaysammanhang som Oscar Wilde, kristna altartavlor med halvnakna bögar i Calvin Klein-kalsonger, homobröllop i smoking respektive vita gräddbakelseklänningar, omtolkningar av Caravaggio, dragshow av välkänt snitt och rituella komma ut-berättelser.

Men även en anspelning på kinesiska traditioner i fo Kärleken som vågar nämna sitt namn. Yang Guowei, Post 80s generation.  rm av tuschmåleri och ett av utställningens mest direkta och slående inslag: pseudonymen Xiyadie som använder folkkonstens papperssiluetter för att gestalta stiliserade och gladporriga sexakter (måste ses).

En röd plasttråd löper genom hela museet. Den ingår i verket Cong, som betyder tillsammans, av Cheng Juanzi och Song Jianing. Ordet bildas i skrift av två kinesiska tecken för människa och ett streck, en tråd, som förbinder dem. Den mellanmänskliga kärleken må vara densamma över hela världen, men konstnärens utmaning är att faktiskt uttrycka den på nytt. Och här skiljer sig mottagarnas erfarenheter världen över.

Enligt utställningens kurator förs dessa verk samman på en holme i Norden för att Kina ännu inte är redo för dem. I alla fall inte tillsammans under en tydlig rubrik. När dessa bilder når en kinesisk allmänhet bryter den möjligen ny mark med just de visuella lån som en nordisk publik är mer än väl förtrogen med.

Men glöm allt det som står ovan. Några av undantagen lyser nämligen så pass starkt. Ett av världsnamnen på utställningen, Chi Peng, fascinerar med sina synbart enkla fotomontage. Detta är hans programförklaring: "Min djupaste önskan är att leva mer ohämmat, mer egensinnigt, mer Chi Peng."

I den meningen sammanfattar han skillnaden mellan de verk som visar en viktig identitetspolitisk omvandling av Kina och de kinesiska konstnärskap som gör denna brokiga utställning till mer än ett samhällsreportage.

Stefan Ingvarsson

kulturen@expressen.se