Konstens uppgift är att få publiken att reflektera, svarar Turteatern i Kärrtorp på den delvis berättigade kritik som möter uppsättningen av Valerie Solanas krigsliknande Scummanifestet (SvD 16/11). Men vad i skådespelaren Andrea Edwards maniska monolog skulle kunna vara grund för fruktbara reflektioner?
Den baseras på en skrift som kallar mannen en "biologisk olycka", "fullständigt egocentrisk" och "oförmögen att känna empati med andra människor", och avslutas med en idealbild av ett samhälle som bygger speciella självmordsinrättningar åt männen som inte redan skjutits eller hackats ihjäl. Männen i publiken får hårt strålkastarljus i ansiktet och tilltalas "aphjärnorna".
Vissa åskådare hummar trots allt med som om de lyssnade till något djupsinnigt. Men Scummanifestet skrevs av en person som levde ett liv kantat av övergrepp, prostitution, narkotikamissbruk och vistelser på mentalsjukhus, och som mötte slutet utfattig och ensam på ett vandrarhem för socialfall. Dess starka inslag av våld och sexuell automatik tyder på ett känsloliv som var kraftigt ur balans.
Så förmodligen bör man förstå den oförsonliga texten som en trasig människas besvikelse över hur livet kom att utveckla sig. I alla fall är den inte mycket till samhällsanalys, varken i dess ursprungliga form eller i den version som Turteatern levererar.
Ändå är det precis vad Turteatern ("Teatern utan reaktionärer") tycks vilja säga oss. Enligt dem är Solanas uppmaning till könskrig mot män ett tankeväckande inlägg i jämställdhetsdebatten, lämpligt till och med för gymnasieungdomar att se och "reflektera" över.
Som Turteatern själva skriver på sin hemsida är de helt ointresserade av Valerie Solanas personliga bakgrund. Hennes manifest är det enda man vill lyfta fram.
En hållning som gör pjäsen inte bara till en sällsynt dålig start för vidare diskussion, utan också till en djupt obehaglig föreställning.

Johan Wennström
kulturen@expressen.se