ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Schibsteds huvudkontor i Oslo.
Fotograf:Lien, Kyrre
Svenska Schibsteds koncernchef Raoul Grünthal och SVD:s chefredaktör Lena K Samuelsson. Fotograf:Joakim Ståhl / Svd / Scanpix
Förre koncernchefen Birger Magnus.
Fotograf:Gunnar Seijbold
Koncernchef Rolv Erik Ryssdal. Fotograf:Berit Roald
Styrelseordförande Ole Jacob Sunde. Fotograf:Stian Lysberg Solum
Schibsteds redaktioner i Stockholm. Fotograf:Tomas Oneborg / Svd / Scanpix

Schibsteds stora slakt

ANNONS:
Tidigare artiklar
Visa flerVisa färre

Den norska mediekoncernen skär i tidningar som varje vecka går med miljontals kronor i vinst.

Björn af Kleen åker till Oslo för att porträttera börsföretaget som journalisterna fruktar.

OSLO. Mycket tydligare än så kan det väl inte sägas.

En kall och klar tisdagsmorgon i Oslo mejlar jag Schibsteds kommunikationsdirektör med förfrågan om en rundvisning av huvudkontoret på Apotekergaten 10.

Han svarar vänligt men nekande samma eftermiddag. Däremot bifogar Anders Rikter telefonnumret till en oberoende källa om Norges största, och för ögonblicket mest fruktade, mediekoncern. En aktieanalytiker på SEB.

På flaggskeppet Aftenpostens rymliga redaktion är nyhets-desken formad som en båt. I sydväst glimrar Oslofjorden i oktobersol. Reportern Sturle Scholz Nærø introducerar mig för nyhetschefen. "Kan vi kalla dig kapten?" tråkar han den snaggade kollegan.

- Titanic-kaptenen i så fall.

Och så är de snabbt överens om vad som utgör isberget i analogin: Schibsteds skäggige styrelseordförande Ole Jacob Sunde, tidigare McKinsey-konsult.

- Sunde som ett vandrande isfjäll! Det är bra, kluckar Sture Scholz Nærø och leder mig därifrån.

 

Den norska draken Aftenpostens centralt belägna redaktion är omringad av tungt symboliskt kapital: postkontor och järnvägsspår. På trottoaren utanför huvudentrén hänger dagens tidningssidor som i ett vitrinskåp. Tills alldeles nyligen en naturlig redaktionell miljö - morgontidningar av Aftenpostens storlek konkurrerade med självklarhet på vad norska akademiker kallar "omnibussmarknaden".

Ambitionen var en tidning för alla.

Nu ska redaktionen flytta.

Och med ingreppen på Svenska Dagbladet - stympad kulturredaktion; slaktad sport- och grafikavdelning - lämnar Schibsted ambitionen att nå alla. Vad en morgontidning nu ska vara är öppet för spekulation.

Också Schibsteds norska tidningar ska spara - 400 norska miljoner. På Aftenposten kan var fjärde tvingas gå. När vi sätter oss i lunchkantinen slår Sturle Scholz Nærøs galghumor över i förtvivlan.

När han började här för 20 år sedan hade tidningen 1 500 anställda. Nu 450. Hans ilska bottnar i att man straffar redaktioner som fortfarande är mycket lönsamma. Schibsteds norska morgontidningar gjorde enligt honom ett överskott på nästan 10 miljoner i veckan under första halvåret 2012.

- Här är ju ingen kris. Krisen ligger i prognosen. Och ingen vet om prognosen slår rätt. Tragedin är att vi ligger på börsen - för medier är det en tragedi. Man har alltid sagt att tidningar har en speciell plats i vårt samhälle. Nu behandlar ägarna oss som vilken industriprodukt som helst.

Schibsteds brist på sentimentalitet smärtar särskilt på Aftenposten. Det forna familjeimperiet tog fart med grundandet av tidningen 1860. Aftenposten har Svenska Dagbladets politiska färg, men Dagens Nyheters suveräna ställning. Tillsammans med kvällstidningen Verdens Gang - som Schibsted köpte för en krona 1966 - har den gjort grundarfamiljen djupt förmögen. Sturle Scholz, som 2005 skrev en intervjubok om Schibsteds ägare, plockar några fiskben ur munnen.

- Utan Aftenposten inget Schibsted, säger han. Koncernen har alltid sagt att den hjälper oss om vi skulle hamna i svårigheter. Men i februari tog Schibsted en miljard ur Aftenpostens kassa. Och några månader senare får vi besked om att en fjärdedel i värsta fall måste sägas upp. Och vi som hade en miljard! Som de bara tog!

 

På Schibsted har det aldrig ansetts fult att tjäna pengar. När företaget lät skriva sin historia hette tvåbandsverket Bly blir gull och Medier, makt og millioner. Svårtänkbara titlar för familjen Bonnier. Så står Schibsted heller inte i samma andliga eller ekonomiska skuld till kulturradikalismen.

"Schibsted har alltid varit en butik", säger journalistikprofessor Sigurd Allern vid Universitetet i Oslo. Visst är Schibsteds tidningar politiska plattformar - politiska snarare än kulturbärande - men först och främst lönsamma nyhetsförmedlare. För politiska redaktörer har ersatts med pragmatiker. Symbol var länge Tinius Nagell-Erichsen, den sista familjeägaren. Han körde Norges dyraste Mercedes, kallade sin privatförmögenhet för "Kiosken" och överlevde ett kortare fängelsestraff för skattebrott på 1980-talet.

En rivig kapitalist. Men ingen Rupert Murdoch-aristokrat. Nagell-Erichsen hade respekt för redaktionen, och stod för ett solitt och långsiktigt tidnings­ägande präglat av samarbete med anställda och fack. Han närde en stark, och ofta uttryckt, övertygelse om att tidningar också har andra uppgifter i samhället än att förse ägarna med pengar.

Därför känner sig Sturle Scholz Nærø och hans norska kollegor tagna på sängen.

- Det man gjorde på Svenska Dagbladet var väldigt dramatiskt, säger Sigurd Allern i sitt rum på universitetet. Stora ingrepp i den redaktionella profilen; vilket ju visar på att ägarna definitivt förvaltar makt över den journalistiska strategin. De kallar in redaktionen och säger i praktiken: ni är våldtagna. Sen får redaktör Lena stå och läsa upp ett dokument där man kallar detta för en offensiv. Så dumt har jag aldrig sett Schibsted uppträda förr.

Elin Floberghagen på Norska journalistförbundet sänker sitt skrivbord till min fåtöljnivå.

- Jag känner inte igen Schibsted. I Norge har man traditionellt varit en mycket förutsägbar ägare. Denna gång, när ekonomin är god, går man ut så hårt. Risken är att man förstärker fallet.

En effekt av börsnoteringen 1992? Så brukar mediedebattörer förklara aggressiviteten. Schibsted måste lugna amerikanska aktieägare utan känslomässig bindning till "slutprodukten".

Huvudägarskapet i Schibsted är dock norskt. Grundarättlingen Tinius Nagell-Erichsen utmanövrerade sina, enligt egen uppgift, "cash-kåte" släktingar och placerade 1996 de egna aktierna i en stiftelse.

Tanken var att denna - Stiftelsen Tinius - även efter hans död (2007) skulle garantera tidningarna redaktionell självständighet. Stiftelsen skulle vara en publicistisk motkraft i den McKinsey-kultur som kommit att prägla huvudkontoret. Stiftelsen var "katedralen", huvudkontoret "McSchibsted".

 

Med kontroll över stiftelsens aktiemajoritet på 26,1 procent har stiftelsen potential att stoppa styrelsebeslut. Problemet är att den på livstid rekryterade ekonomen i stiftelsens styrelse - Ole Jacob Sunde - också är Schibsteds styrelseordförande. Ett "dubbeltroll" på norska. McSchibsted har svalt katedralen.

- De fick ju en enorm tillit av Tinius, säger Sturle Scholz Nærø. Gränslös tillit. Det fick ju möjlighet och makt och så sitter de och gör - ingenting! 400 miljoner ska sparas utan att stiftelsen säger något. Detta är vad som fullbordar tragedin.

Likt många andra skandinaviska medieföretag har Schibsted expanderat under sista 20 åren. År 2009 fullbordades två decenniers uppköp med bolaget Media Norge - där man samlade sina norska regiontidningar för att nyttja "stordriftsfördelar och redaktionellt och kommersiellt samarbete". Hade inte den norska ägarlagstiftningen hindrat ett och samma företag från att kontrollera mer än 33 procent av tidningsmarknaden hade Schibsted också inlemmat Trondheimtidningen Adresse-avisen. Under andra hälften av 90-talet korsade man gränsen till Sverige, delvis för att runda det norska konkurrensverket.

Expansionen är i sig knappast längre kontroversiell. Vissa tidningar, inklusive de svenska, välkomnade tvärtom en penningstark patron. "Medie- magnaten som räddade SvD", skrev SvD:s stjärnkolumnist Karin Thunberg när han dog. (Hon är en av dem som nu tagit avgångsvederlag.)

Sammanslagningen i ett bolag - som i våras fick namnet Schibsted Norge - är dock omstridd. Nu ska Aftenposten flytta in hos VG efter bara tio år i eget hus. De synergier mellan Bonniers dagstidningar som DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz förbereder i Sverige är redan påbörjade i Schibsted. Aftonbladets viktklubbsjournalistik är en framgångsaffär som medieforskare snart tror kommer att syndikeras till den - i och för sig redan magra - SvD.

Paradoxalt nog kan fusionen vara ekonomiskt hämmande.

Ta koncernens kärleksbarn Blocket. Aftonbladet och annonssajten såg ut som en ovanligt lyckad symbios. En klassisk tidningsuppgift - att förse allmänheten med rubrikannonser - flyttade över i en lättöverskådlig systersajt. Aftonbladet visade läsarna vägen. Blocket svarade med annonsintäkter. Börs och katedral i lukrativt samspel.

 

Men blir en affärsverksamhet tillräckligt lönsam ska den "tydliggöras för aktiemarknaden". Blocket skiljs ut i ett eget affärsområde, som Schibsted nu exporterar över världen. Målet är att göra Blocket till ett Facebook för eftertextannonser, det vill säga världsledande.

Och sen hävdar man att redaktionerna saknar digital kompetens.

- I Norge var regionaltidningarna väldigt tidiga med att utveckla Blockets motsvarighet Finn.no och samarbeta kring det, säger journalistikprofessorn Sigurd Allern. Men i ett börsnoterat företag skärs lönsamma verksamheter omedelbart ut. Det innebär att tidningar inte längre tillåts hitta kreativa digitala lösningar som drar in pengar. I ett börsnoterat företag ska det vara tydligt vem som tjänar vad.

Professorskollegan Helge Rønning, längre bort i korridoren, delar det intrycket.

- Hela affärsmodellen på Schibsted går ut på att stärka de olika plattformarna. Problemet är att inga pengar får flyta tillbaka in i tidningarna.

Analysen gör slakten på Svenska Dagbladet mer begriplig: kulturen skuffas undan i huvudtidningen, den potentiellt mer lönsamma ekonomidelen premieras.

"Jag har respekt för att det känns orättvist" säger Raoul Grünthal, 46-årig koncernchef för Schibsted Sverige. Grünthal, som blev chefredaktör för Handelshögskoleprojektet Finanstidningen som 23-åring, kallar mitt Blocket-exempel för ett utslag av "mecenat-tänkande". Strategin att separera affärsområden är ingen eftergift för börsen. Utan Schibsteds själva kungstanke: i grund och botten måste kommersiella medier vara lönsamma i sig, för att bevara sin publicistiska integritet.

Jag frågar Raoul Grünthal, som varit chefredaktör och vd på TT, hur han uppfattar sina redaktörers flathet i de omvälvningar som pågår. Han svarar att det nog var lättare att vara Olof Lagercrantz när branschen gick bra. Och att den redaktionella integriteten upprätthålls bättre med ekonomiskt ansvarsfulla chefredaktörer.

 

Elin Floberghagen på Norska Journalistförbundet finner det "mycket överraskande" att chefredaktörernas försvarstal för budgetnedskärningarna i flera fall varit mer långtgående än koncernledningarnas. Den ansvariga utgivaren Trine Eilertsen på Bergens Tidende uttryckte att tidningen kanske inte sparat tillräckligt.

Professor Sigurd Allerns förklaring till redaktörernas svek bottnar i maktanalys. En styrelse i ett aktiebolag har full rätt att avskeda en redaktör som trilskas. Och eftersom Schibsted köpt merparten av regiontidningarna i Norge är flyktvägen för dissidenter som vill stanna i branschen begränsad. Dessutom är livet rätt bekvämt. De flesta chefredaktörer i Schibsted, konstaterar Sigurd Allern uttryckslöst, tjänar bättre än statsministern.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
Anmäl till Pressombudsmannen
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
Mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Schibsteds huvudkontor i Oslo.
Fotograf:Lien, Kyrre
Svenska Schibsteds koncernchef Raoul Grünthal och SVD:s chefredaktör Lena K Samuelsson. Fotograf:Joakim Ståhl / Svd / Scanpix
Förre koncernchefen Birger Magnus.
Fotograf:Gunnar Seijbold
Koncernchef Rolv Erik Ryssdal. Fotograf:Berit Roald
Styrelseordförande Ole Jacob Sunde. Fotograf:Stian Lysberg Solum
Schibsteds redaktioner i Stockholm. Fotograf:Tomas Oneborg / Svd / Scanpix