En riktig kärlekshistoria. Utan mystiska skuggor och tveljus över vem som är vad, innerst inne. Två vanliga människor och hur komplicerat är inte redan det. Både att beskriva kärlekens sällsamma samförstånd i stunden och påtala dess bräcklighet i längden. Turteatern vänder sig till barn på mellanstadiet med sin love story om två unga vuxna.
Hon lite tjurig i sin fula luva. Han så himla charmig och elegant. Annika Silkeberg har regisserat Therese Stenshäll och Erik Holmström med lätt humor och ett dunkande hjärtbank. De är vuxna, tänker man. Och varför något så pass svårbegripligt som en konstnär och en dirigent?
Däri en listighet i Melanies Peters pjäs. Publiken är i en ålder som våndas redan inför tanken på pussar, men snart är de där. Vi vet, de vet. Så inte så mycket kropp, ännu.
En kvinnlig konstnär som sakta rör i färgburkarna för att hitta det rätta ”majgröna” är som en överdrift av varje människas, tioåringars också, behov av att få vårda sig och sitt. En manlig dirigent i frack och röd långsjal är rena urbilden för en manlig tradition av att leda, styra och ta för givet att den egna verksamheten är viktigare än alla andras. Taktpinnen!
Så skapas distans och överblick i berättelsen om förälskelsens förtjusning och dess väg mot hållbar kärlek. Och separationens förtvivlan. Och letandets desperation. Samt den ännu större lyckan när man, till slut, hittar varandra igen. Nåbar teater, vacker, bra.