Lars Rudolfsson

har gått rätt in i hjärtat av Mozarts otrohetsopera Così fan tutte (Så gör alla) och kommit ut igen, helt utan sångare. En logisk utveckling för en regissör vars Trollflöjten på Kungliga operan går på rullande personalschema. Med teatergruppen Projektors sex lysande mimskådisar (ingen nämnd ingen glömd) och en cd-spelare med valda delar ur operan har han full koll. Det är nu Rudolfsson skjuter i väg sin finaste Mozartkula. I Värmland lekte Peter Konwitschny med älgar och dockor och krånglade på så vis till Mozarts symfoniska operabygge med okänslig plakatteater. Häromdagen försökte Norrlandsoperan, i samarbete med Hanoioperan, med ett nödrop överbrygga avståndet mellan 1790-tal och 2010-tal samt mellan Sydostasien och Europa.

Men hur behjärtansvärt

det Sidaunderstödda kulturutbytet mellan Sverige och Vietnam än är så ursäktar det inte en svajig föreställning. Vietnamesiska och svenska sångare har fått uppgifter som inte alla är mogna. Regissören Helena Röhr presenterar ingen övertygande idé och dirigenten Jonas Dominique lyckas inte heller lappa ihop den musikaliska splittringen. Egentligen borde inte Orionteaterns och Norrlandsoperans Così fan tutte jämföras på samma dag, men konst är inte rättvist. Lars Rudolfsson har musikaliskt, sensibelt och humoristiskt fångat känslan i varje scen, aria, duett och ensemble. Och genom mimskådisarnas uttrycksfulla kroppar, ögon och gestik är det tydligare och mer crazy och gripande än någonsin. Musiken kommer från en inspelning med Concerto Köln och Veronique Gens med flera under René Jacobs.

Recitativen

är rensade, några arior är borta, slutscenen likaså, men aldrig har jag fått en sådan direktkontakt med komiken OCH erotiken OCH tragiken i verket. Rudolfssons driver hejdlöst med operans klichéer och överdrifter - Fiordiligi stelnar bokstavligen till staty under sin överspänt dramatiska aria om evig trohet - men nybörjarna halkar också rakt in i operan på ett sätt som gör att de skulle kunna föreläsa om Ferrandos komplexa natur. För även om jag aldrig skrattat så mycket på en "opera" så har jag heller aldrig kommit så nära den kåthet och svartsjuka och det svek som Mozart ville gestalta.

Dorabella och Fiordiligi

luras inte av nåt maskeradtrick. Det är när de förstår att de varit otrogna med varandras pojkvänner på grund av en cynisk vadslagning grabbar emellan som operan slutar, med hedern i behåll. Killarna stukade till skamvrån. Rudolfsson och Projektor till stjärnhimlen.