I dessa semestertider när de äktenskapliga påfrestningarna lär vara som störst, erbjuder två fria teatergrupper alla grälande par i Stockholmstrakten att spegla sina privata könskrig i August Strindbergs offentliga. En familjeterapi så god som någon. Ingen man – inte ens Pär Ström – kan lägga all skuld på kvinnan på samma sätt som Strindberg, det må gälla den erotiska kraftmätningen lika väl som den estetiska. I synnerhet den manliga delen av publiken får en del att tänka på.
Mellan Kamraterna (1888) och Leka med elden (1892) infaller Strindbergs skilsmässa från Siri von Essen. Båda pjäserna betecknas som komedier, men om komeditonen i Kamraterna gång på gång tuppar sig av förorättad manlighet, har den i Leka med elden svalkat sig med en kub iskyld cynism. Kvinnan får i slutscenen hursomhelst stå där med skammen.

Båda pjäserna har vi relativt nyligen kunnat se på Dramaten – Kamraterna i regi av Hilda Hellwig 2004 och Leka med elden i regi av Staffan Valdemar Holm 2002. De sommarteateruppsättningar som båda hade premiär i fredags är väsentligt mera anspråkslösa. Kullehusteatern har strukit ner Kamraterna till ett drygt timslångt kammarspel för tre roller, och vad man än kan tycka om Andreas Rodenkirchens och Camilla Nybergs uppsättning av Leka med elden i Gustavsbergs hamn, så är det knappast att den präglas av någon tydlig idé om vad man egentligen vill säga.
En idé anar man däremot i Anita Ekströms iscensättning av Kamraterna, ingen tydlig idé kanske, men en hela tiden närvarande ironisk underton, som skapar distans till konstnärsparet Berthas och Axels inflammerade revirstrider om könsmakten. Linda Kulle och Jens Ohlin spelar snarare ut sin syn- och hörbara förtjusning i Strindbergs slipade replikkonst än tar hans orimliga partiskhet på allvar. De försonas mycket riktigt i den tillskrivna slutscenen, något som får intrigmakaren Abel (Anne Kulle) att fnysande konstatera att så förljugen var inte ens Ibsen.
Pjäsen spelas sista gången i kväll i Tessinska palatsets trädgård och far sedan ut på turné i Roslagen. Det verkar lite omotiverat att lägga in en lång paus i en så kort föreställning, men de utsökta bakverk man då kan inmundiga förklarar varför. Det är kanske därför det är så lätt att också svälja Strindbergs misogyni i denna välgräddade föreställning – lite pikant bittermandel bara, stött i en antikverad 1800-talsmortel.

Trots titeln är Leka med elden i Gustavsberg långt mindre lekfull, undantagen möjligen Andreas Strindérs Knut – det är ju också han som agnar kroken som hustrun Kerstin (Camilla Nyberg) och vännen Axel (Andreas Rodenkirchen) hugger på. Men eftermiddagssolen som ligger på mot porslinsmuseets fasad där spelet pågår skapar mera hetta än erotiken. Rodenkirchen liknar en paragraf i vit linnekostym där han entonigt redovisar och lika entonigt reviderar sin kärlek. Det finns väl en konsekvens i detta, men det tänder aldrig spelet. Också föreställningen blir mera redovisning av en pjäs än en engagerande gestaltning av den.