”Jag vill också bli besatt!” sägs det på slutet i pjäsversionen av Fredrik Strages bok Fans.
Jag har själv haft mina besattheter i perioder. Nu sitter jag  på Orionteatern och tänker att det kanske är sundare att vara idollös. Men det är inte lika roligt. 
Strages reportagebok har på scen blivit en existentiell historia; berättad och kommenterad av sidokaraktärer som försöker förstå Shima Niavaranis Westlife-fan, Robert Fux holländare Gert som älskar Agnetha Fältskog, eller Anna-Maria Källs Taube-stalker.
Alla är de ju människor som vill något mer.

En del av dem är knäppa på riktigt, andra kanaliserar smärta och livslögner genom idolerna. Tonårstjejerna som slänger upp gosedjur till Darin verkar mest vilja få en adrenalinkick.
Att det finns en grå MediaMarkt-verklighet bakom all denna besatthet stannar vid en antydan i scenografin, men kritiken mot tv-program som Småstjärnorna är desto skarpare. Regissör Stina Oscarsson har jobbat hårt med tempot och sytt ihop scenerna med musik. Här finns knappt en enda svacka, men gott om läckra ögonblick som när elektroakustiska musikerduon Magnus Larsson och Hadrian Prett lägger på Twin Peaks-reverben och ensemblen twistar surrealistiskt.
Mest gripen blir jag när Gert med spända axlar och fingertoppar som gnuggas nervöst mot varandra skriker ut:
– Men utan Agnetha har mitt liv ingen mening!
Road blir jag varje gång jag ser Shima Niavarani och Anna-Maria Käll.
Stina Oscarsson skildrar med värme och respekt ett alternativt liv men mitt i gosedjursfluffet vrids kniven åt. Jag skådar en lätt-Brecht för 2000-talet där idolen är det nya opiumet men fansen vägrar vara fotfolket.