Det finns inget centrum, bara periferi, löd ett postmodernistiskt slagord på 80-talet. Och naturligtvis var det den evigt föränderliga Storstaden som blev sinnebild för denna filosofiska hållning – som inte bara fann sin förankring i den nya fysikens gäckande förklaringsmodeller utan också i arkitektur, litteratur och andra konstarter.
Jag tror att Howard Korders Storstadsljus är samma andas barn, åtminstone är pjäsen skriven under tidigt 90-tal och med ett ständigt undflyende fokus som drivmotor. Allt är som det är och ingenting är vad det synes vara.
Schweizaren Stefan Metz regisserar Göteborgs stadsteaters uppsättning på stora scenen och gör det med scenograf-kostymörkollegan Alex Tarragüel Rubio som parhäst. Tillsammans har de skapat en nattsvart och nattljus uppsättning av mobila ljuskällor och reflexer, av hopp som släcks och tänds på nytt, av karaktärer som glider in och ut ur sig själva.
Huvudpersonerna är två unga tjejer som jobbar på varuhus i Storstaden. Även om det inte sägs rent ut i pjäsen handlar det förstås om New York – det är inte till Chicago eller Los Angeles ur-newyorkaren Korder skrivit sin märkliga hyllningssång. För en hyllning är det, ett skevt, bitvis grymt, men i grunden humoristiskt och kärleksfullt epos om en värld där alla tycks vara på väg att gå under – utom de framgångsrika, som redan gjort det moraliskt – men där inte ens eländet, skurkarna, våldet eller skräcken uppvisar något entydigt ansikte.

En sipp varuhuschef, en farbroderligt moraliserande gangsterboss, en vältalig uteliggare, en festglad kommuntjänsteman som fifflat till sig några extramiljoner – aldrig har jag sett ett sådant omaka gäng uppvisa så mycket samlad filosofisk visdom. Och just när man tror att någon av dem ska representera schablonbilden av sig själv finns han någon annanstans.
Över huvud taget är Metz regi kongenial med Korders text; ständiga förskjutningar mellan tv-såpans platta ordväxlingar och stiliserad dialog, vardagsnära scenerier som förvandlas till symboliskt laddade tablåer.
Möjligen går det åt väl mycket scenisk energi åt att ständigt flytta runt de stora, svängda plexiglasskärmar mellan och framför vilka spelet pågår. Men visst fungerar metaforen: allt som är fast förflyktigas: identitet, jagbild, tillhörighet – ständigt på nytt dessa återsken och förvrängda proportioner.
Till och med Anna Ternheims musik glider undan för våra öron: vi hör Frank Sinatra-låtar... men med fel melodi. ”Fly Me To The Moon” – i moll? Det är smart, genomtänkt, mästerligt. Och då har jag inte ens nämnt Ruth Vega Fernandez och Sara Sommerfeld i huvudrollerna. Ena ögonblicket lika svartvitt tvådimensionella som klippdockor – i nästa levande och sårbara som du och jag.
Mycket bättre än så här blir det inte på teatern.

Kristjan Saag
kulturen@expressen.se