Sorgespel

Publicerad
Uppdaterad
Få pjäser i världsdramatiken låter sig formas och förändras efter skådespelarnas persona i så hög grad som Lång dags färd mot natt.

Regissören kan

göra sina strykningar och tillägg, sina betoningar och rytmiseringar. Scenografen kan placera pjäsen i dess egen samtid eller i publikens. Rummet kan vara tomt eller belamrat av rekvisita. Spelstilen kan vara mer eller mindre realistisk. Ändå är det valet av skådespelare som avgör vilken föreställning vi kommer att få se.

För åtta år

sedan satte Thorsten Flinck upp pjäsen på Dramaten, nu är det Stefan Larssons tur. Hans version är en dryg timme kortare än Flincks, med större jämvikt mellan de fyra rollerna. I Klas Östergrens nyöversättning har språket gjorts mera samtida, inkluderande svordomar och något könsord. Men det är inte därför man tycker sig se en helt annan pjäs. Flincks uppsättning var ytterst minnesvärd, Larssons är lika stark fast på ett annat sätt. Med Larssons Jonas Malmsjö och Lena Endre skådespelarkvartett får familjen Tyrone en annan sorts personlighetstyper än hos Flinck. Maktförhållandena inom familjen är desamma, men utspelen och attityderna har förändrats. Lägger man uppsättningarna över varandra framträder pjäsens tvetydighet. Frågorna om skuld och ansvar är inte så enkla att besvara som det kan synas.

Den fadersauktoritet

som Keve Hjelm så starkt utstrålade har hos Börje Ahlstedts James Tyrone flagnat sedan länge. I sin säckiga manchesterkostym liknar han en trött gammal björn som vet att han har förlorat till och med den livslögn som han så vresigt försöker upprätthålla. Jonas Karlsson som den lungsjuke yngre sonen Edmund har tagit ett stort steg närmare döden än Mikael Persbrandts ännu virila gestalt. Karlsson vågar utmana de andra familjemedlemmarna därför att han inte har någonting att vinna och ingenting att förlora. Han bär en aura av resignerat lugn också i sina känsloutbrott. Den alkoholiserade äldre sonen Jim blir i Jonas Malmsjös gestalt en självsäker desperado, medan Dan Ekborgs åsidosatta fyllo snarast var en tafatt clown.

Och där

Marie Göranzon som den morfinberoende modern behöll en hård mask av förnekande och martyrskap, ger Lena Endre henne mjukare och mera drömska drag, på gränsen till självförsjunkenhet. Alla fyra rollgestaltningarna är strålande, precis som i Flincks uppsättning. Men det är som om familjen Tyrone nu åtta år senare inte orkar ens försöka bryta sig ur det fängelse deras hem liknar. Vi betraktar dem ett stycke längre fram på vägen mot dödsskuggans dal, utan någon försoning i sikte.

I Jens Sethzmans

naket stilrena scenrum vänder en rektangulär sol sin skiva från vänster mot höger, medan den från början upplysta salongen stegvis släcks ner mot mörker. Vi bevittnar ett rekviem över en döende familj och det är outsägligt vackert och sorgset drabbande.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag