Det lär ha gått en skilsmässovåg över landet när Scener ur ett äktenskap visades som tv-teater 1973. Det kommer det inte göra idag. Teaterpubliken är inte det ’alla’ som tv-publiken dårförtiden var. Men framförallt är synen på äktenskap, giftermål och skilsmässa helt annorlunda.
Ingmar Bergman skapade en bild av den moderna kvinnans möjlighet att ta sig ur ett äktenskap som förminskade och marginaliserade henne. Idag är Marianne i Scener ur ett äktenskap någon alla känner igen. Man väntar att anakronismerna ska dyka upp, men Bergmans manus river och sliter framförallt i det som inte har med tiden och yttre omständigheter att göra. Textens värme och envetenhet gör den större än klockan, och han håller stenhårt på sin Marianne.

Stefan Larsson har gett uppsättningen ett lätt drag av repetition. Skådespelarna påminner då och då om skarvarna mellan scenerna, och gamle IB:s genomskådande humor får gott om plats. Man skrattar ofta, inte minst för att Jonas Karlssons ömklige Johan är en sådan träffsäker manlig självbekännelse. Hans Johan är mindre borgerlig och elegant än Erland Josephsons klassiska, Livia Millhagens Marianne mycket mindre barnslig och vädjande än en gång Liv Ullman.
Jonas Karlssons sceniska genialitet är redan en av landets mest omskrivna. Nu kan man också få se honom spela teater med bara fotsulorna vända mot publiken. Mimiskt begåvade fotsulor, visar det sig, som vid sidan av Livia Millhagens mer sansade bjuder en samtal-i-sängen-scen som sent ska glömmas. Repliker sagda upp mot scentaket får förmodligen Bergman att spöka lite extra på Dramaten, men här finns en rad listiga regival som kommenterar vägen från tevefilm till teaterscen.
Det borgerliga hemmets alltför tätt utställda golvlampor är också en fyndig iakttagelse och anti-realism-markör som dessutom ger de två aktörerna nya möjligheter att finna bilder och tolkningar för textens nytra observation av konvenans och instängdhet.

Alla som har, har haft, drömmer om att ha eller ens har sett en parrelation på håll har anledning att se Scener ur ett äktenskap. Jonas Karlsson och Livia Millhagen spelar klokt, insiktsfullt, roat. Ingmar Bergmans verk är en balansvåg med Johan och Marianne i varsin vågskål. Hans raljerande överlägsenhet dalar mot ömklighet, hennes försiktiga sökande mot problemets kärna leder henne till allt större säkerhet på sig själv. Stefan Larsson lägger också filmtraditionens realism och teaterns möjlighet till förhöjning i vågskålarna, och finner också där god balans, på samma sätt som Bergman själv laborerar med vikterna för att få komedi och tragedi att väga jämt.
Karlsson och Millhagen balanserar alltsammans fabulöst och kröner verket med den älskvärda epilogen om två mänskobarn i nattlig förtrolighet. Den Bergmanska försoningstanken får ljusblå pyjamas och är en lovsång till den "jordiska och ofullkomliga" kärleken. Den som inte kan bli mer fantastisk än vad vanliga människor förmår göra den till.