Det var naturligtvis givet att Carina Rydberg förr eller senare skulle debutera som dramatiker. Hennes främsta fördelar som romanförfattare – hantverksskickligheten med intrigpusslet, den språkliga suggestiviteten, den behärskade dialogen som kräver en medskapande part – är som klippta och skurna för scenen.
Satanisterna är följaktligen ett spännande förstaverk. Ordknapp och mångtydig som en Fossepjäs, sofistikerad i sin lek med tidsplan och dunkla drifter som en senare Norénpjäs. På ytan dock thrillerartat obehaglig på det krypande sättet: en valpig, vad det verkar, djävulsdyrkande man (Tito Pencheff) träffar den unga Ursula (Caroline Söderström), de inleder en relation och han presenterar henne så småningom för sina föräldrar (Jussi Larnö och Anna Bjelkerud). Men det är något som gnisslar i såväl relationen som maktbalansen mellan de fyra. Ursula tycks dem alla så bekant, ett spöke ur ett gåtfullt förflutet. Häxkittelns brygd av begär och latent våldsamhet är dömd att koka över.

I sin minutiöst stiliserade iscensättning låter Birte Niederhaus ensemblen röra sig och tala som mekaniska dockor mot en genomskinlig plastfond. Möjligen rör det sig om metateater; alla deltar vi på ett eller annat sätt skådespelare i vårt eget psykodrama, förfrämligade inför våra starka och primitiva drifter.
Det är ett inspirerat regi-grepp vars effektfullthet dock bleknar i takt med föreställningens gång. Skikten i Rydbergs stycke komprimeras och förvandlas till slut nära nog till yta, den mardrömsartade nerven som finns i texten sätts på undantag.
Förutom i de fasansfulla familjesekvenserna. Där påminner den konsekventa regiidén om det mekaniska sociala spelet som otaliga skräckfilmers skildringar av just djävuls-
dyrkares offerritualer.
Och här, precis som i dem, med ett kvinnooffer som långsamt och obevekligt baxas fram till altaret.