Resan går inte till någon kröning i Reims den här gången utan till Operavox senaste produktion på den lilla Teater Replica högst uppe på Hantverkargatan. Där ska man alltså övertygas om att Gioacchino Rossinis original inte är det mest sinnesförvirrade man hittills skådat utan att skruven kan dras åt ännu ett snäpp.
Nu känns ju opera som dokusåpa inte längre som något fräscht grepp, inte som för några säsonger sedan på Folkoperans Così och Fedra och Göteborgs Rosenkavaljeren. Men Resans ståupp- och mingelprolog i den trånga och mörka teaterfoajén är strålande. Trailers och vinjetter rullas på film, dokusåpeoffren gör sina entréer i varierande grad av sanslöshet och projicieras omedelbart i avslöjande förstoringar. Typer och dräkter är valda på kornet. Att dessutom ha operasångare i närkontakt av nästan tredje graden är en akustisk upplevelse att unna alla klentrogna popsnören, som tror att musik alltid behöver elektricitet.

Det är som om själva operan vrängt sig ut och in för att formligen sluka oss.
Men så beger vi oss in i salongen, operan vänds rätt och fastnar på scengolvet, projektionerna försvinner tråkigt nog, och luften börjar pysa ur.
Rossini visar sig kräva större precision i återgivningen än vad Operavox kan prestera. Tjejerna håller Rossinis klass i koloratur och belcanto, killarna gör det inte. I den vokala och sceniska spetsen står Caroline Uemura, perfekt kalkerad på Desperate Housewives Gabrielle Solis, och fem stråkar plus allklaviatur under Miguel Ramos håller sig strama och disciplinerade även när gagsen verkar gå helt över styr. Det är absolut inte lätt att applicera Rossinis ironier mot svunna tiders operaklichéer på nyare tiders självbespeglingar.