I sitt genombrottsverk Auschwitz och det moderna samhället beskrev sociologen Zygmunt Baumann hur samma effektivisering och disciplin som förde det upplysta och industrialiserade Europa till världsherravälde också ledde till den slutgiltiga lösningen i lägren. Göring var granne med Ford. Och järnvägsingenjören George Stephenson.

För det är järnvägsväsendet, detta modernitetens dunkande blodomlopp, som mer än någon annan del i det tredje rikets infrastruktur har kommit att stå som symbol för Förintelsemaskineriets isande effektivitet. Också Elisabeth Åsbrinks debutpjäs Räls utgår från tågtrafiken. "Hela Europa randas av räls. Allt knöts ihop, väderstreck, städer, språk. Och sen forslade tågen människorna till sin död." sägs det i en sammanfattande scen.

Men järnvägsrälsen ledde också bort, mot freden. Förra året tilldelades Åsbrink Augustpriset för boken Och i Wienerwald står träden kvar, som byggde på brev som de österrikiska judarna Josef och Elise Ullman skrev till sin son som järnvägsledes skickades till Sverige efter Kristallnatten. Räls är delvis baserad på samma material.

Sara Wikström och Dag Malmberg spelar en man och en kvinna som återses på en tågstation i Wien många år efter att de var två barn som på samma plats samtidigt steg på tåget till Sverige. Sedan blev hon psykoterapeut på Kungsholmen, han bonddräng i Pjätteryd. Hon fick återse sin mor, han fick det inte.

De två åldrade återvändarnas minnesarbete varvas med scener från ett nazistmöte, också de baserade på autentiska protokoll från ett möte 1938 där bland annat Göring och Goebbels närvarade. Sammanstötningen mellan omtänksam familjekorrespondens och mötesanteckningar om folkmordsplanering skapar otvivelaktigt våldsam energi.

Tyvärr litar inte regissör Erik Ståhlberg på arkivmaterialets styrka. Autentiska nazirepliker om "arisering av den tyska ekonomin" lättas upp med chaplinska lustigheter som tvångsmässigt marscherande och heilande. Också Sverigeflyktingarnas samtal lider av några finurliga ordvändningar för mycket.

Historiens eko gör Räls till en ofrånkomligt drabbande föreställning, men stoffet hade ironiskt nog tjänat på en mer effektiv och disciplinerad bearbetning. Det är trots allt det fasansfulla dunkandet som är det viktiga. Inte att stinsen snubblar och stammar.