Varför älskar vi High Heel Sisters så mycket? Någonstans där visa stjärten-buskis möter genusdoktorand attackerar tre bautakvinnor med sina elvispar, och det är helt enkelt en klumpedunserotik som ingen kan motstå. Den snyggaste treenigheten sätter på sig slampiga toppar, stoppar ägg i håret och kombinerar workoutpass med striptease och cabaret. På samma gång magnifika amasoner som kräver sin publik och en pinsam nakentrio som aldrig ger sig. Det är nog den där okuvliga stoltheten man faller för - övertygelsen om att man aldrig kan ta för mycket plats. Och hela konceptet är just att vara the big thing som ingen kan släppa med blicken. High Heel Sisters tar utgångspunkt i biologin - tre modellånga konstnärskvinnor med stora fötter. De brukar traska runt i sina röda lackpumps i city, lite som transor. En gång tvingade de kvinnor att springa över Sergels torg. Annars brukar de ställa sig på rad och bara stirra, mitt på Drottninggatan. De kallar sitt fredliga gatuvåld för Stand Piece och det handlar om att vara i vägen och fånga stunden. När de högklackade syrrorna drattar runt i en timme på teaterscenen i stället, är det rätt onödigt att det står "Is this art" på deras sloggitrosor. Här behövs ju inte de frågorna för i det här rummet är allt självklart. Deras hemmafruolyckliga uppsyner, cancankjolarna och vodkan. Nej, det blir aldrig för mycket; snarare för lite. Till slut är det bara älskvärt och publikfriande, en proffsshow som till och med får en att längta efter lite buffligt relationellt. Jag vill ha vassare klackar och buttra storasystrar på stan! Men så kommer den grymma elvispmassakern. Det är precis som när Beuys klämde fast en död hare under armen och predikade konsten, fast här är det en död fisk som får sig en omgång. Jag älskar när High Heel Sisters försöker vispa sönder torskens ögon och det sprätter kött åt alla håll, medan en unken lukt av ruttet sprider sig i salongen.