Två av tre som överraskar; det är inte illa. En balettafton med tre verk är lite av nutida operastandard, och det är ofta svårt att få mixen i balans. I Triple Excellence glider dessvärre den gråtonade The Little Match Girl Passion av Pontus Lidberg undan. Musiken är extremt monoton, och dansen glider snart in i samma brist på dynamik, därtill i ett alltför Mats Ek-liknande koncept och rörelsematerial.

Som koreograf är Giovanni Buccheri nästan helt okänd, men hans Kom ni döttrar är kvällens första överraskning i sotat svart till bland annat Bachs Matteuspassion. Fem dansare på den stora scenen fyller den med både generösa duetter och minimalistiska rörelser, med klassisk dansvokabulär och personligt signerad dans. Gotiskt, gåtfullt, laddat och spännande: nyfiket följer man hur maktkonstellationerna förflyttas, hur den svarta kungakronan flyttas från huvud till huvud. Musiken leder dansen och klippen mellan Bach och Dolly Parton vässar kompositionen som överrumplar och väcker frågor. Om döden, helt visst, men också i svärtan hos de levande.

Att Alexander Ekman skulle skapa en surpris igen var väntat. Tyll har redan kallats en balett om balett, och Ekmans styrka i humor och stora grepp för en dansande kår lyckas lyfta Tyll bortom ironi och distans till ett kärleksfullt balettporträtt. Närheten till cirkus , militärdrill och showbiz är rena danseuforin, men just som man börjar känna det som om man fått för mycket vispgrädde på efterrätten, syns verkets undervegetation av sorg växa fram. Om hur det överdådigt klatschiga är granne med upprepning och mekanik, om hur röda clownnäsor handlar om ett yttersta tillkortakommande. Kungliga Baletten i rök och dans balanserar på tåspetsarna mellan tradition, modernism, allvar och rena rama underhållningen. Med ett extra wow! för AdiLiJiangAbudurehemans suveräna gycklardans.