Fredrik Reinfeldt talar lite som Kristina Lugn diktar. Åtminstone när Johan Rabaeus tolkar statsministern, vilket han gör i Reinfeldt – Ensamvargen på Orionteatern, en monolog byggd på åratal av bandade samtal mellan Reinfeldt och journalisten Anita Kratz.
Det är mixen av politruksvenska och lakoniskt reflekterande som påminner om Lugn:
"Det finns en dagspolitisk idé om att man ska uppträda med ballonger för att verka glad," säger Reinfeldt. Att jämföra med Lugns: "Gud så dumt att gå omkring i en expanderande kommun och bara tänka på sig själv!"
Johan Rabaeus är absolut virtuos. Men Ensamvargen är mindre intressant som teater än som fenomen. Hur föds idén att göra en pjäs av intervjuer med en sittande statsminister?
Svaret är liksom inbyggt i själva monologen:
Reinfeldt grunnar över sin roll och över den självupptagenhet som frodas när man hela tiden ser bilder av sig själv "och måste förhålla sig till det". Han våndas över massmediernas omättliga krav och förvrängningar:
Kan du berätta om ditt sexliv i vår pappapanel i Mama? Kan du spela dig själv mot David Hellenius imitation av Maud Olofsson i Hey Baberiba? Kan du bekräfta att det är konflikter i alliansen? I partiet? I distriktet?
Reinfeldt fruktar att det ska uppstå "ett sug efter ett narcissistiskt ledarskap", att de enda ledare som står ut i infotainmentsamhällets snuttifierande orkan är de som njuter av att synas, av att vika ut sig; de som inte har några gränser – och som inte heller har något emot att tänja på gränserna för att nå sina mål.
Det är en relevant oro. Om det till sist, som Reinfeldt säger, blir "avvikande" att vägra berätta om sitt sexliv i Mama, vilka politiker får vi då? Borderlineministrar? Arméer av Berlusconis?
Reinfeldt är mån om sin integritet. Han använder sitt invecklade språk för att förvirra eventuella förföljare, utan tvekan. Och vad händer?
Någon går igenom ett ton bandinspelningar med hans röst, klipper och klistrar, sätter sedan ihop ett tvåtimmars manus och låter en skådespelare framföra denna subjektiva röra. Inför en publik som bara vill underhållas, skratta åt konstiga meningsbyggnader och som blir uttråkad när det blir allvar i tre sekunder. Som när Reinfeldt berättar om när han blev verbalt avrättad av dåvarande partiledaren Carl Bildt inför den moderata riksdagsgruppen.
Publiken fnissar. Politiker är ju trots allt inte riktiga människor!
Ensamvargen är jättebra teater. Men den är egentligen inget annat än Hey Baberiba för finkulturella.
