När Peter Weiss skrev Nya Processen – som han själv satte upp på Dramaten – strax före sin död för 25 år sedan, talades det inte om globaliseringen. Då sa man fortfarande imperialism och kapitalism och kommunism. Men de orden använder inte Weiss i pjäsen. Med stor klärvoajans gestaltar han här en ekonomisk världsordning som suger upp och underordnar sig alla värden, alla motsättningar, alla protester – alltså precis det som är globaliseringsivrarnas våta dröm. Fast hos Weiss är det en mardröm.
Pjäsen är tillägnad Kafka och har lånat namn och enstaka citat ur Processen, men är i övrigt en helt ny skapelse. Weiss Josef K är en plikttrogen och välmenande tjänsteman i den multinationella koncernen Förenade Allmännyttan. Mot sin vilja sparkas han steg för steg uppåt i företagshierarkin för att maktens utstrålning ska dra nytta av hans idealism. I slutet av pjäsen visar sig Allmännyttan också tjäna USA:s och militärens syfte. Den som vill kan ju tänka på propagandamaskinen som förädlade den amerikanska interventionen i Irak.

Weiss har lånat den drömartade atmosfären av Kafka men tyvärr inte hans humor. Där Kafka skildrar ett existentiellt predikament, är Weiss ute efter den politisk-ekonomiska maktsfär vars beslut undgår varje insyn från vanliga medborgare. Men kombinationen av drömform och tydlig avsikt gör att pjäsen emellanåt förlorar sig i abstraktioner, vilket vare sig drömmar eller Kafka gör.
Debuterande regissören Hugo Hanséns uppsättning på Stockholms stadsteater förstärker snarare abstraktionsgraden än drar ner den i konkretion. Han inför i inledningsscenen ett dubbelgångarmotiv, när Per Sandbergs Josef K möter sin egen maskförsedda kopia som till synes våldför sig på honom. Antingen syftar det på något som undgått mig eller också är det helt enkel en övertydlig vink om vad som väntar. Hursomhelst är det en händelse som ser ut bara som en tanke – inte som en händelse.
Spelet försiggår på en helt tom scen, omgärdad av svarta draperier som av natten. Glipor i fonddraperiet öppnar emellanåt för överraskande koreografiska infall. Det är snyggt gjort – både scenografen Anja Rühle och koreografen Carl Olof Berg är värda en eloge.
Men skådespeleriet är huvudsakligen markeringar av positioner i det abstrakta schemat. Med två undantag. Åke Lundquist lyfter som så ofta sin biroll ur anonymiteten, och Per Sandberg i huvudrollen är perfekt typecastad för rollen. Hela hans rundlagda apparition av bekymrad godmodighet skrynklar ihop sig inför världens förljugenhet.