Bokmässan må ha rykte om sig att vara kulturelitens tummelplats framför alla andra. Men alla inom scenkonstvärlden vet att det är på den ambulerande branschtillställningen Teaterbiennalen det verkligen händer.
Visserligen inte varje år – men väl vartannat – och 2009 är det på Borås gator som de stora teaternamnen drar från föreställning till föreställning.
Samt från vattenhål till vattenhål. För precis som bokmässan är biennalen i hög grad en förevändning för Thaliakolleger att festa loss och det klirrar betänkligt om en del väskor i köerna till salongerna. Men även de stora förlagen, som varje år dominerar bokmässan, har sina biennalmotsvarigheter i landets tunga institutionsteatrar, de kommersiella Guillou-elefanterna i folkliga namn som Pia Johansson och Suzanne Osten och pliktskyldigt kulturomfamnande politiker i Lena Adelsohn Liljeroth med ett gäng lokala kulturnämndsledamöter i släptåg.
Allt medan tindrande poeter, förlåt teaterhögskoleelever, förväntansfullt knyter kontakter med potentiellt karriärsfrämjande högdjur vid bardiskerna.

Utbudet är möjligen en smula diskret – mer Håkan Nesser än Martina Lowden – och de direkta överraskningarna har varit få. Däremot lär Teater Västernorrland ha visat framfötterna med Svårast är det med dom värdelösa som fått såväl kritiker som besökare att gå upp i brygga av förtjusning.
Umeåbaserade komikerkvartetten Klungan har, i sin tur, mottagit stående ovationer efter samtliga föreställningar av sin genialt betitlade Det är vi som är hemgiften. Här snackar vi både genombrott på brett plan och klar folklighetspotential.
Så Bergmanfestivalen på Dramaten må skrävla om sitt internationella utbud till förbannelse. I jämförelse med Teaterbiennalen framstår den, än så länge, likväl som ett blygsamt besökt Strindbergsymposium på ett folkbibliotek i Örkelljunga.

Fotnot: Teaterbiennalen pågår till och med i morgon.