I ett avsnitt av satirserien Simpsons sätter Springfields amatörteaterförening upp Linje Lusta som musikal. Marge spelar Blanche. När hon går in i sinnessjukdom dinglar hon fram och tillbaka över scen i vajrar medan dansare sparkar med benen vid rampen. Tungt drama har blivit glitz.

Ungefär så funkar Pulitzerprisade musikalen Next to normal som kan beskrivas som ett möte mellan John Cassavetes rulle En kvinna under påverkan och radiostationen Bandit rock. Distat musikalrasp samsas med ett psykologiskt drama om bipolär sjukdom och spädbarnsdöd.

För att gå i land med en sådan mash-up krävs fingertoppskänsla. Det lyckades inte fullt ut i den plastiga Broadwayföreställningen härom året. Men Lisa Ohlins iscensättning på Stadsteatern: milda Matilda!

Det här är en regissör och en ensemble som skulle kunna förvandla en tonsatt broschyr från Folkhälsoinstitutet till musikalisk O'Neill. Inte minst Anna Hansson gjuter liv i sin klichétyngda roll som negligerad och partyknarkande dotter och befordrar henne till blodfyllt tonårs-emo.

I föreställningens epicentrum glänser dock musikaldebuterande Lisa Nilsson som den bipolära modern Diana. Om talpartierna ibland närmar sig det forcerade och lite pålagda, hämtas de bristerna igen i sången. La Lisas mörka röst är en rolltolkning i sig, den vibrerar av ett helt liv av tilltagande leda och bortträngd sorg. I duetten med Dan Ekborg i första aktens slutscen är avgrunden så nära att den går att ta på.

Kort sagt är Next to normal en strålande privatteaterföreställning. Som har den lilla egenheten att den spelas på en skattefinansierad scen. Frågan är vad man ska kalla den repertoarläggningen efter Hair, De tre musketörerna och Sommarnattens leende? Ett normaltillstånd?