Anne-Li Ramirez har tidigare arbetat med Fryshusets nedlagda Teater Culpa. Nu är det teatergruppen Off Stockholm som gäller, och ambitionerna och arbetsmetoderna är ungefär desamma: att i samarbete med frivilligorganisationer som Kris och Bryggan bedriva research, skriva ny dramatik och spela den inne på flera av Sveriges 55 kriminalanstalter.
Föreställningarna recenseras sällan. Kanske för att det är krångligt och omysigt att åka ut till kåkarna, kanske för att ensemblen inte prioriterar mediehantering, men också för att teaterkritiker ofta ser den här sortens målgruppsinriktade, behjärtansvärda och ideella projekt mer som socialarbete än som konst.
Och nog kan man bli lite orolig av deklarationer typ ”Du får stöd till att våga möta val till konstruktiva förändringar.” Men det hindrar inte att den av Ramirez både skrivna och regisserade När änglar faller längre ner än botten är gedigen scenkonst gestaltad av proffs.
De är fyra stycken i den spartanskt, först lite förbryllande ”katolskt” inredda lägenheten som är scenen: Wiggo, den nyss frigivna och explosiva exfången (Rikard Svensson). Timotej eller Timoté, hans franskättade tjej som inte kan överge sin gudinna heroinet (Camilla Lundén). Sonny, hennes utvecklingsstörda och totalkvästa bror (Maciek Van De Graaf). Judas, som den mystiska och kanske inte helt pålitliga ljusgestalten eller fallna ängeln säger sig heta (Rolf Jenner) – han som tvingar fram minnena, berättelserna och bekännelserna ur den lilla familjen, där ytterligare en person är ständigt närvarande. I sin frånvaro.
Denne är Wiggo och Timotejs mellanstadiestore son Leo (Noa Ahlström), som vi ser i de stumma, men musiksatta, filmklippen som rullar på två skärmar i fonden. Våldsamma, rytmiska scener ur det bräckliga familjelivet, ur Leos – rätt outhärdliga – perspektiv. Han är det helt oskyldiga offret, den ständigt svikne på väg mot ett fasansfullt slut. Trots att:
– En pojke ska vara stor och stark innan han blir stor och stark, som Sonny säger med sitt genomskådande, ibland poetiska dårpippital; alltid med axlarna uppspända till öronen.
Spelet är överhuvudtaget fysiskt, koreograferat – det behövs eftersom den eländestäta, expressiva tragedi som detta är annars kunde riskera att bedöva åskådaren. Samtidigt faller den inte i fällan att bli alltför grov eller förenklad med för mycket sex- och våldaction. Rollgestalterna får tänka också, stillna. Och förhoppningsvis infriar När änglar faller längre ner än botten ambitionerna att öppna för reflektion över barn i kriminella och/eller missbrukande miljöer, innan- som utanför murarna.
Det hela började alltså i dialog med fångar och kriminalvård, och avslutas med uppföljande besök och grupparbeten. Dessa ska resultera i en bok att delas ut till de intagnas barn och till organisationer som jobbar med de här frågorna. Förvisso behjärtansvärt. Men framför allt kreativt.
FOTNOT: När änglar faller... spelas ikväll på Kaskad i Blackeberg, Stockholm
