Det kunde ha blivit en illustrerad klassiker. Musiken i Mozarts Requiem är så fantastisk att vilket idébygge som helst skulle kunna blåsa av scenen vid dess basuners stötar. En dödsmässa är trots allt ursprungligen komponerad för att framföras sakralt.
I dag ger den även profan tröst. Den fabulösa musiken är hårt sliten från film och i andra sammanhang där den fått illustrera eller kommentera en allmänmänsklig bön för livet, sådant det är, och döden sådan den kan komma att vara.
Men nu alltså dans? Inte endast; Carina Reich och Bogdan Szyber är performancekonstnärer och skapar rumsspecifikt och bildmassivt. Deras Mozarts Requiem väver samman många element till något som inte kan kallas annat än allkonstverk: bilder, associationer, tidsmarkörer, dans, musik och några biografiska reflexioner kring Mozart själv.
Det är gjort med varsam hand och med självklar tyngd. Szyber & Reich som ofta vänt upp och ner på det väntade har låtit musiken föra ordet i en strålande vacker, mörkt glänsande lovsång till livet och hur var och en slutligen måste försonas med döden.

GöteborgsOperans kör och husets dansare smälter samman i kreatörernas regi-scenografi- kostym. En bild- och idévärld vävs samman, den religiösa sekten Shakers, samtida med Mozart, ger stram form åt det dödens väntrum där detta gestaltade rekviem utspelar sig. De rent dansade avsnitten är koreograferade av Jorma Elo, ibland lekfulla med lustiga piano-spelar-rörelser för händer och armar, ibland himmelska med svävande lyft för dansare i molnkjolar.
Gossen Mozart öppnar föreställningen, den vuxne Mozart sluter den med sin död. I ett ljuvligt pas de deux dansar den vitklädde Mozart med döden, en kvinna i fotlångt rött hår.
Benedictus! Välsignad vare den som kan famna sitt liv så att döden ryms. Visst är det en mässa för de döda, men mest för oss som lever ändå.