Gång på gång har Lars Rudolfsson lyckats framkalla liv i den gamla fula verkstadslokalen där Orion verkar. När han nu sätter upp Bertolt Brechts Mor Courage med vapenskrammel och marketenterskan i husbil inträffar inte detta.
I stället känns det vida golvet öde och alltför stort, mörkret bakom väggarna tomt. Det är märkligt och rör vid den del av teaterkonsten som är den mest svårfångade, det där andra på teatern som handlar om doft, känsla, fantasi, gestaltning och associationer.
Det är inget synbarligt fel på denna Mor Courage. Man spelar noterna. Det där ”andra” och egna glimrar bara till helt kort, men försvinner. Allt för många soldater springer av och an i alltför många, alltför likartade turer. Uppdelningen mellan talade avsnitt och musik är för abrupt.

Den mest skakande och tydliga rollen i pjäsen är den stumma dottern Kattrin, hon som slutligen skjuts när hon slår på trumma för att väcka stadsbefolkningen som snart belägras. Runt Lydia Flores Garcia uppstår de bäst fungerande och vackraste partierna i Rudolfssons uppsättning.
Scenen där hon provar fälthoran Yvettes röda, högklackade skor växer ut i just en sådan underbart klargörande, dansande lätt men komplex studie i barnets längtan att bli kvinna: Rudolfssons magikonst när den är som starkast.
Bäst, fast också kluvet, är ändå det körverk med hundratalet barn som avslutar uppsättningen. Helt fristående, också den. Brechts dikt ”Barnkorståget”, om en grupp barn som bildar en egen överlevnadsexpedition i Polen vid krigsslutet, är en makalös hymn till freden. Här blir den ett sångspel med ”riktiga” barn, där deras egna levda liv spelar huvudrollen. Kantigt gestaltat, men också äkta och icke-teater.
Kluvet ändå med sin valhänthet. Men först där skymtar Brechts avsikt i sin predikan mot krigen. De inte bara dödar oss kroppsligen. Krigen urholkar själen när den tvingar oss att leva med lögner och inställda drömmar.