Det är de små detaljerna som gör det: dockspelarnas kimonos, spelet mellan seriebubbla och teater, de flygande zzz:na i luften när spökjägaraspiranten Meja och hamstern Chiko sover.
Men framför allt handlar Yokaj studios och Marionetteaterns pjäs Meja i spökjägarnas sal om spelet mellan docka och dockspelare. Magin, ja faktiskt det ordet – i att någon talar åt en annan som är.
Jag sitter förtrollad. Det är logiskt att flickan Meja, den svenska mangaserien Kick-offs mest queera, udda karaktär får rösten från en man nu när hon fått en egen pjäs, medan tonårsspöket Andreas får den från en kvinna.
Logiskt för att det är de gränsöverskridande personerna – de som står med ett ben i spökvärlden och ett ben i den mänskliga – som är gränsöverskridande också på detta sätt. När man kommer ut från salongen har man glömt vem som spelades av vem. I minnet är dockorna sig själva nog.

Kick-off! är annars en typiskt hetero serie med en fotbollskille i huvudrollen som med hjälp av sin spökkompis Andreas försöker bli tillsammans med sportiga och ganska vanliga Jenny. Meja sticker ut i det sammanhanget med sina gothic lolita-kläder, ovanliga intresse för spökjakt och en förbannad hamster på huvudet. Hon har blivit en av Kick-offs populäraste karaktärer på kuppen.
Meja i spökjägarnas sal är en föreställning där man också gör actionmim med laserljus och får publiken att skratta högt åt Chikos fräsanden. Men framför allt stannar man upp, förtätar stämningen och låter dockorna reflektera.
Vill jag verkligen förgöra spöken? undrar Meja när det visar sig att Andreas inte är ond. Och bakom Andreas vackra mangadockögon anas djup sorg över att inte leva.
Det är samma känsla som när min bästa vän och mitt tioåriga jag byggde upp världar av hembyggda periskop och kassettbandsljud under mitt skrivbord och spelade upp för föräldrarna. Jag minns att jag tänkte: så här roligt blir det nog aldrig mer.
Men det blev det. Dockteater har jag inte sett sedan jag var liten. Det här känns som första gången.